(Ur Spira nr 3 2024)
Magnus Fröberg döptes visserligen som barn, men efter det hade han ingen närmare relation till kyrkan.
– Min approach har varit att kyrkan är skit, säger han krasst.
Inställningen började förändras då en ung släkting var först på plats vid en otäck trafikolycka med flera omkomna. Magnus följde med släktingen till sjukhuset. Där blev de fint bemötta av Sjukhuskyrkans personal.
Några år senare konfirmerades äldsta dottern i Mariakyrkan. Mellandottern valde samma alternativ med resa till franska klostret i Taizé och båda döttrarna blev sedan unga ledare.
– Det Mariakyrkan har gjort för mina barn är helt otroligt. De har fått nya kompisar, en resa, utbildning, varit ledare och vuxit i sig själva, säger Magnus.
Församlingens präster och andra medarbetare hade även träffar för föräldrarna.
– Det var härliga samlingar. Jag tyckte faktiskt att det var lite intressant.
Förra hösten var det yngste sonens tur att anmäla sig till konfirmation. På informationsträffen i Tegs kyrka fanns inbjudan till en samtalsgrupp kring Frälsarkransen, det bönearmband som konfirmanderna använder. Magnus anmälde sig. En kväll i månaden har fyra-åtta personer träffats för att prata om de olika teman som representeras av pärlorna i armbandet, exempelvis döden, kärlek, bekymmerslöshet och tystnaden.
– Det har varit väldigt intressant. Vi har läst texter och pratat om vad de betyder för oss, berättar Magnus. Jag vet inte var jag står själv i dag, men jag har insett hur mycket Gud och tron betyder för många människor. Kyrkan gör också en stor samhällsviktig insats.
Gruppen avslutades med ett läger i Tavelsjö. Där konfirmerades Magnus.
– Det var dags att bekräfta varför mamma och pappa lät döpa mig, säger Magnus och skämtar om att han försökt få en moppe i konfirmationspresent.
Vad som händer framåt vet han inte. Många kollegor och bekanta har blivit nyfikna på samtalsgruppen.
– Jag tycker absolut att man ska ta sig tiden och göra något sånt här.
Text: Ulrika Ljungblahd