Dolda rum och nya perspektiv

Den här texten publicerades först som artikel i Hopp #2 2023

Man får vara noga med var man sätter fötterna när man traskar upp för den branta och smala spiraltrappa i sten som leder till ett par av de få dolda rum som fortfarande finns kvar i domkyrkans väggar. Visningsansvariga Annika Franzon stänger gallerdörren, som hindrar allmänheten från att ta sig in i trapphuset, bakom oss.

För hit är vanliga kyrkobesökare i regel inte välkomna.

Bakom en av trapphusets mörka dörrar döljer sig kyrkans så kallade librarium ­– ett litet bibliotek med litteratur som på ett eller annat sätt har anknytning till domkyrkan och gudstjänstfirande. Boksamlingen idag är dock inte densamma som på medeltiden.

– Det mesta försvann efter reformationen. En del böcker beslagtogs och användes till annat, andra möglade och en del brann upp i stadsbranden 1702. De böcker som fanns kvar i slutet av 1700-talet lämnades över till universitetsbiblioteket när kyrkan insåg att man inte hade lokaler och kunskap nog för att bevara dem på ett bra sätt, berättar Annika Franzon.

De äldsta böckerna som finns här idag mottogs som en donation i början av 1900-talet, vilket bidrog till att librariet återinrättades, en trappa upp från där det ursprungligen låg.

En spiraltrappa bort …

På ungefär samma altitud som librariet, men med ingång från ett annat rum som döljs i domkyrkans norra vägg, hittar vi Ruffattiorgeln – en enorm kleinblå orgel ovanför norra porten, invigd 2009. Orgeln i sig är förstås ingen doldis, varken ljud- eller synmässigt, med sina drygt 4000 pipor och kvadratmetrar nog att kunna husera en mindre studentkorridor. Däremot skyler den en gigantisk väggmålning föreställande Sankt Ansgar som bara är synlig för den som står på orgelläktaren.

– När arkeologer grävde ut golvet här under för att få uppföra läktaren hittade de en källare som troligen använts för förvaring av bland annat nattvardsvin. Den hade fyllts igen med sten och bråte på 1800-talet, säger Annika.

Något vin fanns inte längre kvar, dock hittade man en kanske oavsiktlig tidskapsel vid utgrävningen i form av en smörgås från sent 1800-tal, invirad i en tidningssida.

Svårstädat 

Nedre delen av domkyrkans norra torn är delvis tillgänglig för allmänheten i och med museet Skattkammaren där gamla textilier, guld- och silverföremål ställs ut. Men även övre delen av tornet var tidigare öppet för besökare.

– Den som löst entrébiljett kunde gå upp i tornet fram till mitten av 1970-talet. Jag träffade en farbror som berättade att han och hans kompisar brukade betala 10 öre för en dagsbiljett och tävla i vem som snabbast kunde springa uppför och nerför alla trappor, säger Annika medan vi går in i hissen.

Vi mellanlandar på västra läktaren där man, med Åkermanorgeln i ryggen, får en pampig vy över mittskeppet och dess altargång. Förutom att komma betydligt närmare flera av de fantastiska väggmålningarna bjuds man också ett nytt perspektiv på ljuskronorna och predikstolen.

– Det tar två vaktmästare en halvtimme att tända alla ljus i kronorna. Men det sker bara fyra gånger om året ungefär.

Detaljstädning är inte heller något som är möjligt särskilt ofta i Nordens största katedral – att damma till exempel predikstolen får bara konservatorer göra och senast väggmålningarna rengjordes på 1970-talet gick det åt 6000 Skogaholmslimpor för att skonsamt gnugga bort den ingrodda smutsen.

Ovälkomna balkonggäster och signaturer

Ett antal stopp högre upp hamnar vi på det våningsplan där kyrkan delar sig i två torn. Ett förrådsrum gömmer hyllmetrar av skatter, om än inte av det guldiga och silvriga slaget. Gamla ritningar över domkyrkan, lådor med foton, krubbfigurer i trä, dalmatinermönstrade små domkyrkor av tenn, en gammal pensel som hittats inmurad i kyrkans väggar.

Via utrymmet mellan det södra och norra tornet kommer man ut på balkongen som vetter mot Domkyrkoplan och museum Gustavianum. Numera skyddas balkongen med nät för att fåglar inte ska ta sig in, men så har det inte alltid varit.

– Den förrförra ringaråldermannen, chefsvaktmästaren alltså, hade till uppgift att rensa bort fågelbajset här tidigare. Han berättade att det kunde bli ett par hinkar fulla vid varje tillfälle.

Det är ingen stor balkong, bara någon meter djup, men varje sommar blir den under två veckor scen åt Linnékvintetten när de bjuder på tornmusik som ljuder över Uppsala vid lunchtid.

Att domkyrkotornen förr varit tillgängliga för allmänheten blir tydligt när vi går in i norra delen, strax under den inre klockstapel där kyrkklockorna är fästade. På de robusta träbalkarna i utrymmet har besökare sedan ett sekel tillbaka och framåt ristat in namn, 

kärleksförklaringar, hälsningar och idolhyllningar (några till Beatles, ett par till Rolling Stones och en enstaka till The Lovin’ Spoonful).

Längre upp än så här kommer vi dock inte idag. Vi tar i stället hissen ner igen för att kika på några fullt synliga men sällan uppmärksammade detaljer som de offentliga delarna av domkyrkan erbjuder.

Fula gubbar i fothöjd

Basen på två pelare i domkyrkans entréhall, eller vapenhuset som det också kallas, pryds av speciella utsmyckningar, något man kan hitta lite varstans både utanpå och inuti kyrkan. Just här är det ansikten med väldigt utmärkande drag.

En annan “ful gubbe” ser vi under statyn föreställande Sankt Olof som finns både som kopia vid norra porten och i original bakom galler i ett av kyrkans kor. Det är en ynklig, hopkrupen figur som bär upp Olof.

– Det kallas för underliggare och är vanligt i bilder av Sankt Olof. Den kan symbolisera att han trampar på ondskan eller att Olof, genom att ha blivit kristen, besegrar det onda i honom själv, förklarar Annika.

Vår visning med Annika tar slut utanför södra porten där den gassande solen lyser upp den skulpturala utsmyckningen. Bilden av Jesus är inramad av bågar med profeter och de tolv apostlarna.

– Och vapenskölden till vänster ovanför porten är en medeltida förlaga till Svenska kyrkans nuvarande logotyp.

Trots att många utrymmen i domkyrkan inte är tillgängliga för allmänheten finns detaljer, konstverk och berättelser nog att utforska under en hel livstid även i det offentliga utrymmet, bara man höjer blicken, sänker den eller tittar lite noggrannare. 

Text: Lina Svensk
Foto: Patrik Lundin