Så sker en kremering

Den här texten publicerades först som artikel i Hopp #2 2024.

Mitt uppe på Berthåga kyrkogård ligger den mäktiga byggnad i rött tegel och granit som rymmer två begravningskapell och dessutom något annat, inte lika synligt men med en verksamhet som pågår så gott som varje dag året om: Krematoriet. Här har vi stämt möte med Peter Berglund, kyrkogårdschef, som ska visa oss hur det går till på den plats där drygt 80 procent av Uppsalas avlidna omhändertas inför sin sista vila.

Nästa år är det sextio år sedan kyrkogården, kapellen och krematoriet togs i bruk. Peter inleder med att berätta om det beslut som nyligen fattades: det är dags att sörja för framtiden och en större utbyggnad är under planering. Krematoriet ska växa och moderniseras för att täcka de behov som Uppsala kyrkogårdar har att räkna med i sitt uppdrag under de närmaste decennierna. Till grund för projektet ligger prognoser som sträcker sig fram till 2070.

För det är ju så att vi förr eller senare kommer  i kontakt med döden och de existentiella och praktiska frågor som följer med att någon lämnar oss. De flesta har eller kommer att få erfarenhet av att ta farväl av en närstående, ofta i en begravningsgudstjänst eller ceremoni, i kyrkor eller begravningskapell. Men efter avskedet, vad händer egentligen då?

Kapell för avsked

Vår vandring börjar i det större kapell som har namn efter S:t Erik och rymmer 150 platser i ett rum med vackert ljusintag både utifrån och via målade glasfönster.

– Det kan bli ett fantastiskt ljusspel på väggen beroende lite på hur solen står, säger Peter.

Vi går genom väntsalarna som båda vetter mot en fridfull och klosterliknande innergård som bara nås från husets inre. Vid vårt besök blommar magnolian för fullt med stora blomklasar som lyser i solen. Stefanskapellet i byggnadens motsatta ände är det rum som i praktiken används oftast, vanligen vid begravningar i mindre skala och vid visningar för de närmast anhöriga.

– Mindre begravningssällskap vill sällan ha en stor lokal eftersom den lätt kan upplevas som ödslig, konstaterar Peter och leder oss vidare genom kranshallen, där begravningsbyråerna lämnar av kransar och blomsterarrangemang, och därefter en trappa ner där vi hamnar utanför det första bisättningsrummet. Här har blomsterhandlare en plats att dekorera kistorna inför själva begravningen.

Första bisättningsrummet

I bisättningsrummet är temperaturen sval och vi står omgivna av oklädda kistor, några prydda av handbuketter, med de avlidna som ska vidare till sina respektive begravningsceremonier. Peter kommenterar kort några av kistmodellerna, bland annat en enklare variant som innebär att bårtäcket får ett särskilt fint fall när kistan står på plats i kapellet.

Andra bisättningsrummet

I det andra bisättningsrummet står de kistor som efter förrättad begravningsceremoni väntar på kremering. Här och där ser vi medskickade hälsningar och föremål från anhöriga: en blomma, ett Mariekex, en teckning, ett brev eller handskrivna meddelanden direkt på kistornas träsidor och lock. Det känns starkt att på denna plats se de enkla uttrycken och Peter berättar att nästan allt får följa med den döde bortom jordelivet:

– Blommor kan vi inte skicka in i kremeringsugnarna, men sådana här mindre föremål med starkt personlig prägel låter vi alltid vara med på resan.

Insättningsrummet

Kylan i bisättningsrummen kontrasterar starkt mot värmen som slår emot oss i insättningsrummet. Här står två kistor framför de båda ugnarna, färdiga för insättning. En kremation tar mellan en och en och en halv timme och Peter beräknar att det sker omkring fem, sex kremationer per ugn och dag.

Kanske är det fler än vi som, påverkade av film eller tv, föreställt sig att ett slags rullande band ska leda in i kremeringsugnen, men så går det inte till. I stället används ett mindre fordon av gaffeltrucktyp för att snabbt och säkert placera kistan i ugnen.

– Det ska vara minst 750 grader i ugnen innan vi sätter in kistan, men det får heller inte ta eld för snabbt så att vi får ut brandrök i lokalen, säger Peter.

Kistinsättning

Det är dags för insättandet. Två av de anställda har kollat att temperaturen i ugnarna ligger på rätt nivå och kommer upp för att sköta proceduren.

– Man är alltid två vid en insättning, en som manövrerar kistan och en som sköter öppnandet av förluckan och den inre luckan, förklarar Peter medan hans två medarbetare intar sina platser.

Det hela tar bara några sekunder men värmestrålningen som strömmar ut från ugnarna är påtaglig. Träröksdoften som dröjer sig kvar i luften några minuter kommer enbart från det ögonblick strax innan luckorna stängdes då träet i den insatta kistan kom i kontakt med ugnsvärmen. En halvtrappa ner på andra sidan ugnarna går det att se det starka ljuset från själva branden genom en mycket liten och cirkelrund ventil.

Fyra anställda bevakar hur kremeringen fortskrider. När det behövs kan de även hålla koll på vad som händer från andra delar av anläggningen via surfplattor.

Omhändertagande av askan

När kistan brunnit färdigt rakas den kvarvarande askan ut ur ugnen och får svalna i sitt kärl. Därefter placeras den i askkvarnen. Här sorteras metalldelar ut, dels skrot från själva kistan men även metalldelar från kroppen. Dessa hamnar i särskilda kärl som förseglas och skickas till återvinning.

– Återvinningen är en relativt ny företeelse som har kommit under de två senaste decennierna, enligt Peter. Tidigare grävdes det utsorterade materialet ner på kyrkogårdarna.

Urnkammaren

Vårt sista stopp är urnkammaren, ett ganska litet rum med hyllsystem som rymmer väl skyddade och paketerade urnor som ska urnsättas i gravar eller minneslundar. Materialen och formerna varierar och här finns även hemtillverkade kärl. På en särskild hylla står de paket med aska som ska skickas vidare för gravsättning i minneslund på annan ort.

En del i att säkra hanteringen av urnorna är de kremationsbrickor som vi nyss sett i anslutning till ugnen i en metallhållare strax över luckan där askan rakades ut. Varje bricka är vit och har en stämpel samt ett nummer som följer med hela vägen till själva gravsättningen. Det kan ske på olika sätt. Handlar det om en enskild grav läggs brickan i själva urnan och blir kvar där, men om det rör sig om anonymt gravskick i minneslund förstörs brickan eftersom den exakta placeringen i lunden inte ska kunna identifieras i efterhand. Systemet har använts under hela krematoriets historia, berättar Frank, en av medarbetarna som vi träffar i urnkammaren. Precis som sina kollegor utför han hela tiden sina uppgifter med metodiskt lugn. Peter kommenterar:

– Det här är ett arbete som man måste ta på stort allvar. Samtidigt är det nödvändigt att vänja sig vid miljön här och allvaret består inte i att man går och känner sig sorgsen å någons vägnar. Det viktigaste är att vi utför arbetet noggrant och i lugnt tempo. Allt ska utföras med sådan omsorg och värdighet som efterlevande och andra kan förvänta sig.  

Har du också undrat?

Kyrkogårdschefen svarar och förklarar.

Hur är det med smittorisker?
Den som arbetar på krematorium utsätter sig inte för högre smittorisk än andra yrkesgrupper. När en människa dör avstannar såväl andning som alla andra processer i kroppen och det gäller också när någon som har en smittsam sjukdom avlider. Smittorisken på krematoriet är inte högre än någon annanstans där människor möts i vardagen.

Eld utan rök?
Rökgaserna från kremationen går via en efterbrännkammare vidare genom rökgångar under anläggningens golv till en avkylnings- och reningsprocess via filter med aktivt kol. Röken renas från bland annat damm, askstoft och kvicksilver och hettas åter upp till en temperatur på 400 grader för att kondens inte ska uppstå i skorstenen. De rökgaser som når ut i luften har en tillräckligt hög temperatur för att den ingående vattenångan i allmänhet inte syns.

Vad händer med guld och andra metaller?
I askkvarnen sorteras metallrester ut automatiskt och hamnar i särskilda kärl som förseglas och skickas till återvinning. Bland resterna finns en del värdefullare metaller, bland annat guld och vissa ortopediska implantat, och det ekonomiska överskottet från återvinningen ska enligt begravningslagen tillfalla Allmänna arvsfonden.  

Text: Henrik Viberg
Foto: Patrik Lundin