Barbapapa är en ljusrosa sagofigur som kan ändra form till nästan vad som helst. Man kan säga att han är en expert på omställning. Han är sympatisk och uppfinningsrik, alltid redo att hjälpa till, och hans goda vilja tar aldrig slut.
Jag tänker vanligtvis inte på Barbapapa särskilt ofta men den här veckan har det varit annorlunda. Barbapapa kom nämligen på tal vid vår diakon- och prästexamen i måndags och sedan dess har han inte lämnat mig ifred. Vi samtalade om teologi i skuggan av pandemin. I Corona-krisen ställer kyrkan inte in, vi ställer om. Vi omformar, anpassar och uppfinner för att gudstjänster ska kunna firas och diakonala behov ska kunna fyllas. Gör det oss till en sympatisk Barbapapa-kyrka som smidigt och utan motstånd tar den gestalt som omgivningen behöver och ger utrymme för? Är det i så fall bra eller dåligt?
I måndags framhöll ni kandidater att det här med omställning inte är något nytt eller främmande i kyrkans liv. Det är istället något som ingår i kyrkans grunduppdrag. Kyrkan ska alltid ställa om och leva i en ständig reformation. Det är när vi stelnar till i en viss form som det uppstår problem. Då saknar vi den rörlighet som behövs för att vi ska kunna vara en kyrka på rull, en kyrka som förkunnar
I kvällens gammaltestamentliga läsning får vi möta Noa. Han ställde om för att rädda liv när hans omgivning förändrades på ett mycket genomgripande sätt. När översvämningen kom gick han in i arken – in i karantän – tillsammans med sina närmaste – och dit räknas också djuren. Noa levde med samma ovisshet som vi står mitt upp i just nu. När ska det här ta slut? Noa skickade ut en löftesspanare i form av en duva och den hittade ett friskt blad från ett olivträd. Det gav hopp.
I kvällens episteltext får vi möta en annan människa som också ställde om. Nu rör det sig inte om en krissituation av det slag som Noa var tvungen att hantera. Filippos ställer om mer småskaligt och vardagligt. Vi vet inte vad han hade för planer för den dag som det berättas om men jag har svårt att tro att han hade lagt in ett besök vid en öde väg i almanackan. Han prioriterade om eftersom ett gudagivet möte med en medmänniska krävde det. Den omställningen gav upphov till själavård, undervisning, dop och glädje.
I samband med präst- och diakonexamen framhölls behovet av förebilder. Noa och Filippos är flexibla och lyhörda förebilder för oss. De ställer inte in, de ställer om, när det krävs för att uppgifter som Gud har gett dem ska kunna genomföras. Det jag har funderat över sedan i måndags är hur Barbapapa också skulle kunna vara en förebild för oss som kristna och kyrka. Det kanske verkar lite konstigt, men faktum är att jag tror att Barbapapa har något att lära oss om betydelsen av vårt dop.
Det var en särskild Barbapapa-figur som fördes på tal i måndags, en leksak med en tyngd i botten, en Barbapapa som alltid reste sig upp igen och hittade balansen hur han än puffades eller knuffades hit eller dit.