Eva Magnusson skriver i en kort dikt:
Sommar blir höst, och vinter blir vår
i jordens kretslopp kring solen,
och varje minut är nyfödd och ren
som droppen av dagg på violen.
När du läser detta upplever vi de allra första orden i dikten! Höstens ankomst. Den väcker många känslor och tankar till liv inne i oss. Att lämna sommarn bakom sig är ett ganska så stort steg som vi inte gärna vill ta, men när vi väl kommit in en bit i oktober börjar varuhusen plocka fram julsakerna. Det väcker lite hopp i en mörk årstid, även om vi tycker att tomtar och ljusstakar kommer fram lite väl tidigt!
Men innan advent och jul kommer Allhelgonahelgen, en ljusets högtid. Det kommer faktiskt flera kyrkliga helger av lite olika karaktär, och av stor betydelse, under dessa årets sista månader. Man kan fråga sig om de här högtiderna har något gemensamt? Kanske det lilla ordet tacksamhet är just det som binder ihop höstens kyrkliga högtider.
I mitten av oktober firar vi Tacksägelsedagen, och då får vi tacka för allt som naturen gett oss för att livet ska kunna gå vidare. Den här helgen blir allt viktigare att lyfta fram även i vår tid. Längre tillbaka hängde människors överlevnad på att skörden blev bra. Missväxt kunde göra att man fick leva i misär och kanske dö av svält. Då kändes det kanske otroligt viktigt att bära fram en smula av markens skörd för att lovsjunga och visa tacksamhet. Så svåra konsekvenser får inte en tillfällig missväxt i vår tid. Men miljöförstöringen och klimatförändringen gör att skapelsen sakta håller på att skadas, kanske t.o.m. sakta brytas ner och hota våra möjligheter att leva. Därför kanske tacksamheten nu känns så stor varje höst när vi fått se att åkrarna gett skörd än en gång!
Känslan av tacksamhet inför vårt jordiska hem kanske kan frigöra en vilja att bryta vårt levnadsmönster till ett mera hållbart sådant på sikt. Detta är också en viktig ingrediens att lyfta fram på Tacksägelsedagen!
Under Allhelgonahelgen får vi tacka för alla de som levt mitt ibland oss, men som fått lämna jordelivet. Under Allhelgonatiden får vi möjlighet att göra en inre resa i vårt minneslandskap, och besöka olika platser där vi i tacksamhet får göra möten med de som inte längre finns.
Vårt jordiska liv kan ju vara olika långt, leda till olika platser och livsresan kan fyllas med det mest skiftande innehåll. Vissa tider går man ensam i livet, ibland tillsammans med andra. Ibland sörjer vi, därför att döden har slagit sig ned mellan oss och livet, och därmed tagit glädjen ifrån oss. Men när vi tänder våra ljus på gravarna i Allhelgonatiden kanske en känsla av tacksamhet gör sig påmind, en tacksamhet över allt det som vi fått genom dem vi sörjer.
Under advents- och julhelgen får vi tacka för Jesus Kristus, som kom till oss
som en gåva från Gud. ”Var inte rädda” är Guds uppmaning till oss som en röd tråd genom denna glädjens helg. Men hur ska vi kunna lämna all oro bakom oss när världen ser ut som den gör? För många av oss känns det här budskapet tungt och nästan omöjligt att ta emot.
Maria och Josef kände säkert samma oro som herdarna upplevde, och som vi idag lite till mans upplever. Deras värld var lika osäker och hotfull som vår, fast på ett annat sätt.
Ängslan och ångest fanns säkert hos dem den där natten i Betlehem, men jag tror att de ändå förstod att Gud fanns med dem mitt i livets ström av händelser. Jag tror att det hos dem födde både tacksamhet och livsglädje.
Under julen firas att Gud i Jesus kom oss så när som det bara är möjligt, att han vill vara tillsammans med oss! Visst kan det skapa en känsla av tacksamhet!
Låt oss sedan möta det nya året med diktens ord: och varje minut är nyfödd och ren som droppen av dagg på violen.