Jag håller på att läsa en intressant bok om Albert Einsteins liv, forskning och världsbild. För honom var forskningsarbetet ofantligt viktigt, något han grep sig an med en otrolig energi och intensitet. Vi vet också att han nådde stora framgångar och blev världsberömd för sina teorier inom fysiken, men han var naturligtvis också människa, inte enbart en hjärna. Hans liv och gärning fick en plågsam inramning av två världskrig, som gestaltade en enorm oförsonlighet och ett djupt hat mellan olika länder och människor. Dessutom var han av judisk börd, vilket gjorde att han också fick uppleva ett hat med religiösa förtecken. Med dessa förutsättningar i livet närde han en djupt liggande dröm i sitt inre om att vi människor så småningom skulle kunna uppnå en värld utan skarpa nationella, religiösa och sociala gränser. Einstein hoppades på att mänskligheten någon gång skulle kunna leva i fred och samverkan.
När jag nu så smått börjar reflektera kring den kommande julen blir Einsteins tankar aktuella. Hos människor i flertalet av världens länder samlas man kring stallet och Jesu födelse. Vid denna viktiga händelse i den världsvida kristna kyrkan blir just nationsgränser och sociala gränser överspelade och betydelselösa. Barnet i krubban svarar mot alla människors djupa existentiella behov av att få komma nära Gud, uppleva försoning och förlåtelse. Här finns en rik inspirationskälla till att samverka och handskas varsamt med varandra - det som Einstein hoppades på och längtade efter.
Vi lever nu i en tid där hat, våld och oförsonlighet äter sig djupare in i våra samhällen, och de skarpa nationsgränserna betonas av allt fler, vilket gör någonting negativt med oss. Det känns som att ett djupsvart mörker sänker sig ner över oss så sakteliga. Därför är det så viktigt att de kristna kyrkorna världen över förmår att få julens krubba, förknippad med hopp och tro, att lysa allt starkare för att kunna inspirera oss alla till att vara beredda till försoning och samverkan över alla upptänkliga gränser.
Bengt-Åke Månsson