VÄ (av vi = helig plats) var en gång en stad. Sedan hur länge tillbaka vet man inte med säkerhet. Däremot är det helt klart, att stadsrättigheterna behölls fram till 1614, då Christian IV beordrade borgarskapet, att med bibehållande av sina stadsrättigheter flytta över till den nyanlagda, befästa staden Kristianstad.
Vä, som varit en obefäst stad, hade vid upprepande tillfällen hemsökts och bränts av svenska trupper, senast av Gustav II Adolf 1612. Efter denna händelse var det som Christian beslöt, att Vä inte skulle återuppbyggas.
Vä, som varit en obefäst stad, hade vid upprepande tillfällen hemsökts och bränts av svenska trupper, senast av Gustav II Adolf 1612. Efter denna händelse var det som Christian beslöt, att Vä inte skulle återuppbyggas.
Invånarna flyttade över till Kristianstad, och med dem följde den gamla stadens kultur, framför allt silversmidet, som varit en högstående specialitet för Vä. Ett förnämligt exempel på denna konst är en brudkrona av förgyllt silver från 1597, tillverkad av silversmeden Hans Klausen.
Den är Sveriges äldsta, mästarebestämda brudkrona. Kronan finns i grannförsamlingen Skepparslövs ägo, men är numera deponerad på Kristianstads museum.
Till senare generations lycka har den gamla staden den förnämligaste byggnaden, S:ta Maria kyrka. Trots historiens härjningar har det lyckats att bevara kyrkan till eftervärlden, i ett förvånansvärt bra ursprungsskick.
Den är Sveriges äldsta, mästarebestämda brudkrona. Kronan finns i grannförsamlingen Skepparslövs ägo, men är numera deponerad på Kristianstads museum.
Till senare generations lycka har den gamla staden den förnämligaste byggnaden, S:ta Maria kyrka. Trots historiens härjningar har det lyckats att bevara kyrkan till eftervärlden, i ett förvånansvärt bra ursprungsskick.
Mariakyrkan stod troligen klar 1121, och var från början en kunglig patronatskyrka, samtidigt som den var stadens församlingskyrka. Redan på 1160-talet överlämnades byggnaden till en klosterstiftelse av premonstratenserorden, som behöll kyrkan medeltiden ut, trots att stiftelsen själv överflyttades till Bäckaskog på 1200-talet. Av klosterbyggnader finns inga spår bevarade, men det antas att de har legat söder om kyrkan.
I den medeltida stadens västra utkant uppfördes troligen på 1400-talets slut S:ta Gertruds kapell. Detta fick en kortvarig levnadstid; drogs in i samband med reformationen (omkring 1530) av kronan och blev nedlagt och lades i ruiner kort därefter. Sannolikt i samband med ett av de många angreppen mot staden.
På senare år har ruinen restaurerats och med sin västgavel ger den dagens Vä en iögonfallande profil.
I ruinen hålls numera gudstjänster vid midsommartid.
I den medeltida stadens västra utkant uppfördes troligen på 1400-talets slut S:ta Gertruds kapell. Detta fick en kortvarig levnadstid; drogs in i samband med reformationen (omkring 1530) av kronan och blev nedlagt och lades i ruiner kort därefter. Sannolikt i samband med ett av de många angreppen mot staden.
På senare år har ruinen restaurerats och med sin västgavel ger den dagens Vä en iögonfallande profil.
I ruinen hålls numera gudstjänster vid midsommartid.
I staden har även funnits ett HELGEANDSHUS, avsett för att hjälpa sjuka och fattiga. Av detta återstår endast grundmurarna (ca 400 m sydväst om kyrkan).
Från stadstiden har dessutom bevarats ett antal murade och välvda källare från borgarskapets gårdar. En sådan källare finns idag restaurerad under det nuvarande församlingshemmet alldeles invid kyrkan, där fungerar det som ett andaktsrum.
Nöbbelöv (ca 5 km söderut) var fram till 1617 annexförsamling till Vä och hade egen kyrka. När socknen därefter helt förenades med Vä, revs kyrkan. Medeltidsdopfunten i nykyrkan här, har en gång hört hemma i Nöbbelövs kyrka.
Nöbbelöv (ca 5 km söderut) var fram till 1617 annexförsamling till Vä och hade egen kyrka. När socknen därefter helt förenades med Vä, revs kyrkan. Medeltidsdopfunten i nykyrkan här, har en gång hört hemma i Nöbbelövs kyrka.
Sedan stadsrättigheterna överförts från Vä till Kristianstad förelåg länge en samverkan mellan prästtjänsterna i de båda församlingarna. Vä skildes från Kristianstad i kyrkligt avseende 1927 och förenades med Norra Åsum.
1945 bildas Vä och Skepparslöv pastorat, 1962 tillkom Köpinge och 1975 Träne och Djurröd. Här följer en redogörelse för kyrkans BYGGNADSHISTORIA, kalkmålningar och inventarier. Den som vill veta mera hänvisas till konsthistoriska arbetet Sveriges kyrkor, ”Kyrkorna i Vä”, Almqvist och Wiksell, Stockholm 1971.
1945 bildas Vä och Skepparslöv pastorat, 1962 tillkom Köpinge och 1975 Träne och Djurröd. Här följer en redogörelse för kyrkans BYGGNADSHISTORIA, kalkmålningar och inventarier. Den som vill veta mera hänvisas till konsthistoriska arbetet Sveriges kyrkor, ”Kyrkorna i Vä”, Almqvist och Wiksell, Stockholm 1971.
Kyrkan hade från början två torn i väster, och koret i öster slutade med en rak vägg, men mycket snart tillbyggdes absiden. Vid denna tid ledde tre sköna romanska portaler in i kyrkan, från norr, söder och väster. Såväl koret som långhuset hade platt trätak. Koret försågs snart med ett tunnvalv, och i långhuset slogs kryssvalven redan på 1200-talet. De kraftiga granitpelarna är från denna tid.
Samtidigt höjdes väggarna i långhuset. Mellan tvillingtornen, ovanför förhallen, låg väst-emporen eller ”kungakammaren”, som den populärt kallas. Här satt kungahuset, när det var mässa.
I och med att klostret övertog kyrkan blev denna kammare ett gudstjänstrum, från vilket processioner utgick. Spår av altare och romanskt måleri tyder på detta.
KLOCKTORNET i söder kom till på 1300-talet och blev påbyggt 1604. Årtalet står än idag kvar. Kyrkan hade alltså en längre tid tre torn, men tornen i väster var troligen aldrig försedda med klockor.
Utbyggnaden i norr – nykyrkan – tillkom i slutet av 1500-talet, ombyggdes efter brand 1810 samt restaurerades 1958-1960.
Samtidigt höjdes väggarna i långhuset. Mellan tvillingtornen, ovanför förhallen, låg väst-emporen eller ”kungakammaren”, som den populärt kallas. Här satt kungahuset, när det var mässa.
I och med att klostret övertog kyrkan blev denna kammare ett gudstjänstrum, från vilket processioner utgick. Spår av altare och romanskt måleri tyder på detta.
KLOCKTORNET i söder kom till på 1300-talet och blev påbyggt 1604. Årtalet står än idag kvar. Kyrkan hade alltså en längre tid tre torn, men tornen i väster var troligen aldrig försedda med klockor.
Utbyggnaden i norr – nykyrkan – tillkom i slutet av 1500-talet, ombyggdes efter brand 1810 samt restaurerades 1958-1960.
1963-1966 gjordes en genomgripande, invändig restaurering, varvid bland annat de romanska målningarna i koret togs fram. Absiden frilades genom altaruppsatsen placerades i nykyrkan. Syd- och västportalerna restaurerades. En sakristia inreddes i klocktornets bottenvåning.
MÅLNINGARNA
I kor och absid kan vara så tidiga som från 1130-1140 och utgör troligen den största sammanhängande svit av romanskt måleri norr om alperna.
I korets tunnvalv illustreras den latinska lovsången ”Te Deum Laudamus”. I 24 cirklar framträder änglar, demoner, helgon och martyrer, som håller banden med den latinska texten.
Korets och absidens målningar bildar en enhet, med Ärones Konung i absidens valv – Kristus på härlighetens tron i form av en regnbåge och omgiven av de fyra evangelistsymbolerna. På korets västvägg avbildas apostlarna.
På den östra korväggen – på ömse sidor om tribunbågens öppning – kan man urskilja en manlig respektive en kvinnlig gestalt. Detta är en framställning av hur drottning Sofia och kung Valdemar den Store överlämnar Mariakyrkan till premonstratenserna.
Bortsett från målningen i absiden, som varit framtagen sedan mitten av 1800-talet, framtog dessa målningar vid restaureringen 1963-1966.
ALTARE
Kyrkans nuvarande altare är uppfört av sandsten i samband med restaureringen 1966, då det tidigare altaret, daterat 1674, flyttades till nykyrkan. Det centrala partiet i altaruppsatsen utgörs av nattvardssalen, Getsemanekampen och Golgatadramat, förenade till en scen med Moses och Aron som gammal testamentlig inramning.
Före 1600-talsaltaret fanns ett altare i absiden, av vilket man kan se rester av fundamentet. Kyrkans första altare var placerat framför den raka kortväggen, ungefär en meter framför det nuvarande.
I kor och absid kan vara så tidiga som från 1130-1140 och utgör troligen den största sammanhängande svit av romanskt måleri norr om alperna.
I korets tunnvalv illustreras den latinska lovsången ”Te Deum Laudamus”. I 24 cirklar framträder änglar, demoner, helgon och martyrer, som håller banden med den latinska texten.
Korets och absidens målningar bildar en enhet, med Ärones Konung i absidens valv – Kristus på härlighetens tron i form av en regnbåge och omgiven av de fyra evangelistsymbolerna. På korets västvägg avbildas apostlarna.
På den östra korväggen – på ömse sidor om tribunbågens öppning – kan man urskilja en manlig respektive en kvinnlig gestalt. Detta är en framställning av hur drottning Sofia och kung Valdemar den Store överlämnar Mariakyrkan till premonstratenserna.
Bortsett från målningen i absiden, som varit framtagen sedan mitten av 1800-talet, framtog dessa målningar vid restaureringen 1963-1966.
ALTARE
Kyrkans nuvarande altare är uppfört av sandsten i samband med restaureringen 1966, då det tidigare altaret, daterat 1674, flyttades till nykyrkan. Det centrala partiet i altaruppsatsen utgörs av nattvardssalen, Getsemanekampen och Golgatadramat, förenade till en scen med Moses och Aron som gammal testamentlig inramning.
Före 1600-talsaltaret fanns ett altare i absiden, av vilket man kan se rester av fundamentet. Kyrkans första altare var placerat framför den raka kortväggen, ungefär en meter framför det nuvarande.
PREDIKSTOLEN är liksom altaruppsatsen ett 1600-tals arbete i renässansstil med inslag av barock.
Trappan är från 1966. Den har gjorts svängd för att inte dölja resterna av medeltida sidoaltare.
Trappan är från 1966. Den har gjorts svängd för att inte dölja resterna av medeltida sidoaltare.
KRUCIFIXET på långhusväggen mot nykyrkan är från 1400-talet, åtminstone typmässigt daterat.
Det kan ursprungligen ha använts som triumfkrucifix eller processionskors.
Det kan ursprungligen ha använts som triumfkrucifix eller processionskors.
DOPFUNTEN som är från medeltiden kom tillbaka till sin ursprungsplats augusti 2015, efter att ha stått på Statens Historiska museum sedan 1867. En dopfunt av sandsten, som är en kopia efter den äldre, har använts fram tills att originalet åter stod på plats.
DOPFATET (liksom altarkorset och altarljusstakarna) är utfört till kyrkans återinvigning 1966 av guldsmed Sven Arne Gillsten, Stockholm. Ett äldre dopfat av mässing från 1750-talet finns förvarat i sakristian. Dopfunten i nykyrkan är som tidigare nämnts, från den rivna medeltidskyrkan i Nöbbelöv. Den återkom till kyrkan så sent som 1974, efter att den långa mellanperioder ha vandrat underliga vägar, varvid den har tjänstgjort såväl som trädgårdsprydnad som dryckesho åt betesdjur.
NATTVARDSKÄRL Kyrkan har i sin ägo och i bruk nattvardskärl och patén från 1600-talet, omgjorda på 1700-talet. En oblatask är daterad 1714.
AKVAMANIL
Under medeltiden använde sig präster av detta märkliga vattenkärl för att utföra en reningsprocedur innan nattvarden. Det renande vattnet förvarades i en speciell, stor bronsbehållare, en akvamanil, ofta utformad som ett lejon eller en riddare till häst. Tyvärr finns endast ett fåtal bevarade. Akvamanilen från Vä kyrka, föreställande en ryttare, från 1200 - 1300 talet, är rena turen att den finns bevarad, eftersom den tidigare har varit prydnad på kyrktaket.
