Riktigt samma intresse verkar inte ha funnits när kyrkorna byggdes. Många runstenar har slagits sönder och använts som byggmaterial. Runstenen som är rest utanför Markims kyrka var sönderslagen i fem delar. En del satt tidigare inmurad i sakristians östra mur, en annan del hittades i norra muren. Fyra delar av stenen har hittats, den sista saknas fortfarande. Kanske är den inmurad i kyrkan någonstans eller också ligger den övervuxen under jorden. Varför slogs stenarna sönder? Hade de runkristna fel slags gudstro? Var de ortodoxa, en tro av östligt snitt som senare kolliderade med kungens officiella romersk katolska tro? Eller var kyrkbyggarna helt enkelt bara funktionalister som saknade historiskt intresse?
Tällenäv? Och Tor …. Läto resa stenen efter Frösten, sin fader, och Vi …. Efter sin frände (texten är svårtydd och runor saknas)
Nya stenar
Det är inte alltför ovanligt att bönder hittar runstenar när de plöjer, eller som det senaste fyndet från 2009 i Vallentuna, en runsten som hittades när mark-arbeten gjordes runt Vallentuna kyrka. Den stenen kan ha stått här i Markim eftersom den nämner Frösten, samma namn som finns på stenen vid Markims kyrka. Också den var sönderslagen. Var det någon som ville utplåna minnet av Frösten?
Markims kyrka byggdes på 1200-talet, på den ursprungliga kyrkporten som idag sitter mellan vapenhuset och kyrksalen finns ett järnbeslag från 1200-talet i form av ett vikingaskepp. Det är troligen den typ av skepp som bönderna i Roslagen använde för kustnära transporter. Säkerligen har många liknande skepp seglat förbi den plats där kyrkan sedan byggdes. Här fanns troligen också en vikingatida offerkälla som senare kristnades och helgades åt S:t Lars.
Kyrkan är placerad mitt i dalen och kan ses från alla byarna som ligger runtomkring. Att byarna är minst lika gamla eller äldre bekräftas av gravfält, som är rikligt förekommande i trakten.
De flesta gårdsnamnen här slutar på by eller tuna, alternativt – sta. Ekeby, Granby, Lundby, Snottsta. By och – tunanamnen kan ha haft någon administrativ funktion på järnåldern, ofta ligger de nära både en vattenväg och en landsväg.
Dödsstraff för den som fällde ekar
I utkantens av Markims kyrkogård mot norr står två ekar som växer i åkerkanten.
Vi gör nu ett hopp 500 år framåt i tiden, det handlar om Gustav Vasa igen. Under sin regeringstid förbjöd han all avverkning av ekar. Eken är avverkningsklar först efter 150 år och kan därefter växa flera hundra år till. Den har ansetts som ett heligt träd runt om i Europa. Men det var inte därför Gustav Vasa förbjöd bönderna att ta ner träden. Han ville ha virke till båttillverkning, i flera hundra år tillhörde alla ekar staten. Det var till och med förenat med dödsstraff om man tre gånger påkoms med att ha huggit ner en ek. Men så snart förbudet upphävdes högg bönderna ner ekarna, de tar mycket plats och näring. Ekbladen tar lång tid att förmultna.
På framsidan mot muren finns flera askar, asken känns igen på att den sträcker upp sina stammar rakt mot himlen, vintertid har den stora svarta knoppar. Asken lövas sist av alla lövträd om våren och tappar löven först.
I vikingarnas tro var världen en ask som hette Yggdrasil, ett jättelikt träd som beboddes av alla levande varelser. Högst upp i kronan låg Asgård och där bodde gudarna - asarna. Både för gudar och människor skulle slutet ytterst bli världsundergången, Ragnarök. I Eddan berättas om hur gudarna höll ting under asken.
Läs mera om Markims kyrka