Ålderman Börje Haraldsson
Börje Haraldsson hade det innevarande året titeln som ålderman i socknen. Tillsammans med en av sina grannar kom han att begära skifte för sina ägor. Vad de inte visste var att reglerna hade ändrats. Det var inte längre möjligt att begära skifte för enstaka gårdar. Deras ansökan innebar något helt annat än vad de tänkt sig: hela byn skulle skiftas! Fyrunga by skulle splittras och gårdarna flyttas. Det ville inte grannarna gå med på!
En ödesdiger majdag 1844 hade hela byn i Fyrunga samlats. Nästan alla gårdarna låg i kyrkbyn, utom några få ett par kilometer därifrån, däribland Börje Haraldssons och hans granne Svante Svenssons hemman. De var på sätt och vis redan utlokaliserade och hade inte den sociala bygemenskapen omkring sig. Det kan ha varit en bidragande orsak till att de ansökte om ”Laga skifte”.
Fyrunga by var en relativt stor by med 42 boningshus och 53 ladugårdar. Om byn splittras fick det två tydliga följder: dels den sociala biten då folk skulle flyttas ut och kanske förlora kontakten med släkt och vänner. Ekonomiskt blev det kännbart eftersom de befintliga husen skulle flyttas eller nya hus skulle byggas. Det framgår i domstolshandlingarna att många anklagade Börje Haraldsson för att han vill göra dem utfattiga. I byn gick pratet om att ”de skulle sätta åt Börje”. I handlingar står det att ”han skulle dö” eller att han ”skulle få ordentligt med stryk”. Inte mindre än tio personer lär enligt vittnesmål ha sagt att ”Börje ska slås ihjäl”.
Kvällen den 11 maj 1844 samlades alla i torpet Broddehagen som ligger i socknens sydvästra hörn. Börje Haraldsson hade velat gå hem efter utfört arbete med översyn av gärdsgårdar som han var satt att göra som ålderman. Han hindrades dock på hemvägen. Ute på gårdsplanen talade man illa om honom. En senare åtalad var Johannes Adamsson som ställde frågan "Vem ska först dö?” En dräng svarade "Den som söker lantmätare!” I klartext avsåg man att den som sökt Laga skifte måste dö.
Börje kände sig hotad och bad att få gå in i stugan. Där låste han in sig i en liten kammare. En annan åtalad, Andreas Andersson, ville bryta upp dörren för att därinne kunna göra en ekonomisk uppgörelse. Han ville erbjuda Börje pengar så att ansökan skulle dras tillbaka. Det som sen hände var under inverkan av sprit men den saken kommenteras inte i domstolen. Under husbehovsbränningens tid ansågs det väl inget värt att nämna.
Olika vittnesmål om händelseförloppet framkommer av förhören. Ingen ska ha sett att Börje fått stryk, förutom att han en gång under dagen ”fått sig en klapp” av Johannes Adamsson. Obduktionsprotokollet visar att Börje hade många blåmärken. Vad som exakt hände är svårt att säga. Börje Haraldsson fick lov att gå ut och kissa efter begäran. Han var ute en kvart och gick sedan tillbaka till huset vilket tyder på att han inte kände sig hotad just då. Annars hade det varit ett fint tillfälle att smita undan. Efter en stund tog sig ändå Börje ut av någon orsak och sprang ned mot ån Lidan. Därefter skiljer sig vittnesmålen åt. Tydligt är att Börje Haraldsson föll en gång och lyckades resa sig innan sockenborna hann i kapp honom.
När byborna var på ungefär 20 meters avstånd gick Börje Haraldsson ut i ån och började simma. Halvvägs ut händer något. Den 14-årige pojken Måns Johansson kunde berätta: ”När jag kom till ån... då låg Börje på rygg i vattnet och frustade flera gånger. Sedan såg jag att Börje slog med både armar och fötter. Sedan sjönk han ner en gång och kom upp igen. Sedan slog han i handen med högra handen. Sedan sjönk han och sågs ej mer.”
Ingen av de tretton vuxna männen som förföljde Börje Haraldsson ingrep för att rädda honom. När Börje senare obducerades av provinsialläkare Frykman från Lidköping konstaterades att "döden varit en ovillkorlig följd av kvävning under vatten”. Blånader visade att han förut blivit misshandlad, men att ingen av dessa åkommor var för sig eller gemensamt haft dödlig verkan. De tre män som åtalades fick straffet ”Full mansbot”, alltså böta i pengar för att ha vållat en annan människas död. På den tiden var beloppet 100 riksdaler som med dagens penningvärde är ca 10 000 kronor. En av de tre straffade männen ansåg sig vara oskyldig och satt 30 dagar på vatten och bröd i fängelset i Mariestad i stället för att betala de 100 riksdalerna.
De straffade fick också genomgå ”Uppenbar kyrkoplikt”. Straffet handlade sedan medeltiden om att socialt kunna återuppta personer som på något sätt brutit mot samhällets regler och normer i gemenskapen igen. Prästens förhoppning var kanske att de skulle lära sig något av kyrkans undervisning också. Att de skyldiga visade ånger var viktigt, även om den var framtvingad. Kyrkan var Kronans (statens) verktyg för att hålla ordning i ett land som först 1850 fick ett polisväsende. Skamstraff var också ett sätt att socialt sona sina brott.
Den 10 juni 1844 inleddes Laga skifte på änkan till Börje Haraldssons gård. Exakt på dagen två år efter Börjes död, den 11 maj 1846, var skiftet alltså ändå genomfört i Fyrunga socken. En tragisk historia som kunde få ett annat slut. På Fyrunga kyrkogård restes en minnessten för Börje Haraldsson hundra år efter händelsen. De som reste stenen missuppfattade dock detta med skiften. På stenen har man huggit in "Storskifte" fastän Börje Haraldsson var förespråkare för Laga skifte i Fyrunga.
Ålderman
En ålderman var vad vi i dag skulle kunna jämföra med en förtroendevald. Byns gemensamma beslut behövde ha någon som ledde arbetet och en ålderman kunde fram till 1862 års kommunallagar även vara en befattning inom socknen med främst ett övergripande ekonomiskt ansvar. Åldermannen valdes till sitt uppdrag.