Lyssna

Janne och Alida Svensson

Jungs kyrkogård

Graviditet och skam

1800-talets Sverige skilde på en änka med barn och en ogift mor. Änkans uppgift var att upprätthålla familjen. Om hennes avlidne man bedrivit en verksamhet av något slag uppmuntrades hon att fortsätta makens gärning, så länge hon inte gifte om sig. Kvinnan som var ogift mor förlorade däremot sin ställning i samhället. Hon fråntogs känslan av tillhörighet i den ort där hon var bosatt.

Under 1700-talet hade straffen för sexuella brott skärpts, främst utifrån kyrkans krav. Orsakerna var dubbelbottnade: å ena sidan fanns det nitiskt religiösa tankar bakom, å andra sidan ett praktiskt och omvårdande synsätt att skydda unga kvinnor från farliga graviditeter. Sättet att få till en efterlevnad var social kontroll och det blev inte alltid så vänligt. 

Den ogifta kvinnans roll i kyrkan kunde därför vara besvärlig. Mödrar till  barn utanför äktenskapet fick sitta på en särskild plats i kyrkan. Inte heller var de tillåtna att medverka i nattvarden tillsammans med de övriga utan fick vänta till sist. De skulle även göra avbön med prästen närvarande. 

Skrock och okunskap var en grogrund för hård social kontroll. Det var inte bara genom kyrkan och staten som mödrarna kontrollerades. Det fanns fast rotade normer för hur den ogifta modern skulle bete sig i den publika sfären. Hon förväntades att hålla låg profil och hålla sig borta från platser med många människor i rörelse. De gifta, gravida kvinnorna oroade sig för att den ensamma modern kunde framkalla skäver (den folkliga termen för engelska sjukan) hos deras ofödda barn. Man föreställde sig att ett möte mellan den ogifta modern och en gift gravid kvinna kunde resultera i att barnet föddes skadat och den ogifta modern ansågs som en risk. I en del fall tvingades de bära ett särskilt huvudplagg som avvek från andra kvinnors. Ifall den ogifta modern vistades utomhus utan sin horklut eller horluva, upplevdes hon som en fara för de havande kvinnorna. 

De ogifta kvinnornas situation kunde bli något bättre om hon klargjorde att hon var medveten om sina snedsteg och inte försökte dölja dem - ödmjukhet var en dygd. Värre var det för kvinnorna som smög med sin graviditet och gömde sitt barn. Rädslan för skam och utsatthet kunde leda till att modern istället för att lämna bort avkomman hellre satte ut det i skogen eller på annat sätt lät barnet dö. Det har dock i senare forskning visat sig ha varit mycket ovanligt. 

Att samhällets synsätt medförde många förlorade liv är tydlig när man studerar den vanligaste orsaken till självmord bland ogifta kvinnor vid denna tid: skammen över havandeskap utom äktenskapet. 

Under mitten av 1800-talet befann sig Sverige i en tid av förändring. Byar skiftades, befolkningen växte, rörligheten ökade, arbetsförhållandena förbättrades, könsroller omdefinierades, nya religiösa strömningar och folkrörelser uppstod. Dessa förändringar innebar mer frihet och skulle därmed kunna vara en anledning till den ökning av utomäktenskapliga barn som förekom under århundradet.

Barnmorskan Alida Kristina 1871-1938
och Janne Svensson 1865-1919


I Jung och trakterna däromkring föddes under senare delen av 1800-talet ett märkbart antal tvillingar. Somliga överlever, andra inte. De flesta är tvåäggstvillingar vilket kan förstås av namnen (pojke och flicka). Mödrarna till tvillingfödslarna är både gifta och ogifta och i det senare fallet anges ”oekta” av kyrkoherde Jonas Beronius.

Anteckningar om faderskap finns i de fall mannen ifråga gått med på det hela. En av pigorna i bygden får barn med kantorn från Stora Levene, som erkänner utan omsvep och lovar gifta sig med flickan. Hur den historien slutade är okänt. Kanske är det samma kantor som sägs spöka i Stora Levene kyrka än idag?

Tvillingfödslar var riskfyllda. Därför möttes barnmorskan Alida Kristina Svensson med öppna armar när hon tog hand om de blivande mödrarna mellan åren 1903 och 1929 i pastoratet. I folkmun blev hon kärleksfullt kallad ”Tant Alida”.

Alida var själv född i Jung med efternamnet Warén och gifte sig 1910 med Janne, född på samma ort. Kanske var hon en av dem som fick sin utbildning bekostad med hjälp av församlingens insamlade medel? Det var inte ovanligt förr att bli satt i skola för att sedan återvända hem och betala tillbaka genom sitt arbete. Pastoratet anställde i alla fall barnmorskan - som verkligen behövdes!

Yrket som barnmorska eller ”jordmor” är gammalt och bör betraktas som världens äldsta yrke. I 2:a Mosebok 1:a kapitlet berättas om hjälpkvinnorna Siphra och Pua. Under fångenskapen i Egypten befallde Farao att alla barn skulle dödas. Men barnmorskorna gjorde skillnad:

Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke som konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.

Efter att troget utfört sin tjänst belönades Alida enligt uppgift med Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj för sitt arbete. En påkostad sten är rest över henne och maken Janne. Kanske är han själv en av de nöddöpta barnen som klarade livhanken efter en svår förlossning? Kanske för tidigt eller för sent och av den anledningen stöttade sin hustru i hennes arbete? Eller kanske hade han fått ett varmt hjärta för kvinnors öden genom sin mor?

1865 döps sex pojkar med namnet Janne. I de sammanslagna kyrkoarkiven från Jung, Öttum och Fyrunga år 1865 blir inte mindre än sex pojkar döpta och får namnet Janne, alla samma dag de föds eller dagen efter. Kanske fanns en befogad rädsla för att de små gossebarnen skulle dö odöpta och möjligen föreslog prästen namnet. Övriga barn har fått både två och ibland tre namn enligt traditionen. Tre oäkta barn noteras av kyrkoherde Jonas Beronius som för övrigt verkar ha varit en sträng man. 

Alida och Janne fick dock leva i ett barnlöst äktenskap som inte varade längre än nio år eftersom Janne dog redan som 54-åring. Troligen fortsatte Alida sin barnmorskegärning fram till sin död ett par decennier senare.