Vad hände med Anna E Fillmer?
På kyrkogården i Larv intill kyrkan mot södra sidan står en annorlunda sten. Den är kvadratisk med text och en pinne på toppen som gör den till ett solur.
Minnesstenen är rest 1787 och texten lyder:
Jungfrun Anna E Fillmer till åminnelse och församlingen till nytta
Upprestes denna sten 1787.
Hjelp mig att nyttja tiden rätt och skaffa nytta på alt sätt.
Sv Psalmbok No 187 v 8
Det framgår i källmaterial att stenen restes av församlingsborna till minne över en kvinna som tros ha drunknat. Men hennes kropp återfanns aldrig. I kyrkböckerna och arkiven går att finna möjliga släktingar med överensstämmande efternamn. På grund av svårtydd text i den gamla kyrkboken går det inte riktigt att uttyda, men det verkar som att en bror återvände till hemlandet Finland.
Den valda psalmversen på stenen kan ge en ledtråd. Den del av versen som inte skrivs ut handlar om att ”förvalta sitt pund”. Modernare uttryckt handlar det om att ta vara på det man fått av förmågor, gåvor eller resurser i livet. Men där framgår också att inget kan lyckas väl i livet om man motsätter sig ”Guds vilja” och vänder sig bort ifrån livets allvar. Det som framgår av psalmversens innehåll i sin helhet, känns plötsligt som ett ganska moraliserande minne över en druknad kvinnas liv, vars kropp inte återfanns! Och det finns fler intressanta detaljer.
Psalmversen i orginal från den tiden lyder i sin helhet så här:
Hjelp mig at nyttja tiden rätt, Och skaffa nytta på alt sätt, mitt pund ej nedergrafva, Ty den som Gud ej tjena vil, men gör hvad verlden hörer til, han kan ej framgång hava.
På nutida svenska, friare tolkning:
Hjälp mig att använda tiden rätt och göra nytta på allt sätt och inte gräva ner mitt pund. För den som inte vill tjäna Gud, utan gör det som hör det värdsliga livet till, kan inte lyckas väl.
Att sätta upp en minnessten med funktion (”till nytta”) av ett solur (”använda tiden rätt”) blir mot valet av psalmvers talande: ”Var andra till nytta och ta vara på tiden medan Gud låter dig leva.” Troligen kände församlingens människor psalmversen väl och hade en egen, kanske lokal, social förståelse för hur den skulle tolkas? Restes stenen till varning för en ”lättsinnig ungdom”? Eller hade hon ”spillt bort sitt liv”? (De som tog livet av sig vid den här tiden fick inte ligga på kyrkogården och kallades även ”självspillare”). Eller associerar tankarna om tiden och nyttan till hennes arbetsuppgifter?
Om dåtida människors festliv står det omskrivet i lokala arkiv. Unga människor samlades på kullarna för att dansa, spela och dricka sig berusade. Kyrkan kontrollerade så att inga krogar fanns på gångvägs avstånd till kyrkorna. Bygdens folk hade av flera skäl anledning att ha koll på de ungas kärleksliv. Det handlade om arv, odlingsbar mark, osämjor och inte minst unga, gravida kvinnors risk att dö. Att vara gravid var svårt nog men att föda var stor risk för både mor och barn. Kunde tiden för första barnet skjutas upp med några år, var det en ren överlevnadsfråga. Att bli gravid i komplicerade förhållanden kunde innebära social uteslutning, i praktiken ett segdraget dödsstraff. Kunde en gravid kvinna med okänd (eller alltför välkänd far) lyckas hitta en man att gifta sig med, skulle saken vara ordnad. Det kunde förstås vara lättare sagt än gjort även om såna arrangemang ofta räddade både kvinnor och barn.
Församlingen har vid tiden också valt att beteckna Anna E Fillmer tydligt som ”jungfru”. Det handlar inte om att betona hennes oskuld. Vid medeltiden och en tid framåt kallades ogifta kvinnor av adlig börd för Jungfru men under 1700-talet och framåt var det Fröken eller Mamsell. När kvinnor anställdes för hushållsysslor då, kallades de för kammarjungfru, barnjungfru eller liknande. Med denna användning av ordet gick det utför med hederstiteln och innebörden förändras:
Jungfru är snart en föraktelig titel som inga andra än tjenstefolk kunna tåla.
Jungfrutiteln var alltså inte nödvändigtvis smickrande för Anna E Fillmers minne. Ibland avsåg man ”kvinna av lägre klass”, här inte troligt då det avsåg medelklass i relation till förmögna. Anna kan ha tjänstgjort hos en välbeställd familj med arbetsuppgifter för såna som senare kallades hembiträde, barnflicka eller köksa. Det finns vissa källor som visar på en möjlighet att släkten Kafle vid Sjötorps säteri hade kontakter med både Finland och Karelen för arbetskraftsinvandring.
Dagens kyrka önskar frid över Annas minne och hedrar det genom att lyfta fram henne ur historiens skuggor!