Carl Fridolf Johansson 18 år
Denne unge man lever mellan 1872 och 1890 och är således bara 18 år då han lämnar jordelivet av en okänd anledning. Han levde på Storegården i Önum och fick ett kors av järn med en enkel inskription rest till sitt minne:
Här hvilar ynglingen Carl Fridolf Johansson
Prästen har noterat ett frågetecken i raden för dödsorsak. Det var inte alltid som en läkare fanns tillhanda för att konstatera dödsfall och även för dem fanns det sådant som var okänt då.
Korsen av järn, som även kallades livsträd, var bland annat vanliga i Värmland under 1700-talet och 1800-talet och orter där det fanns gott om järn och smedjor. Kanske hade ynglingen och hans familj ett band till detta landskap eller fanns en skicklig järnsmed i byn som man hellre anlitade än en stenhuggare? Järnkorsen är inte alldeles vanliga på skaraborgska kyrkogårdar.
På en del håll blev det riktigt modernt med järnkors. Men vid sekelskiftet togs korsen bort eftersom de rostade och ansågs vara just - omoderna. Några av dem står kvar i utkanten av kyrkogården i Önum för just här förekom det fler. I Norra Vånga finns ett större men ganska snarlikt kors, rest över en mer prominent man vid namn Gyllenhaal.
En vacker typ av gravdekoration började användas vid 1800-talets slut och förekom fram till 1930-talet. Stommen var gjord av järntråd, dekoren gjord av bland annat papper och pärlor, och medfördes på begravningen. Den fick sedan ligga kvar på graven tills den rostade sönder. Formen av ett kors eller som en krans var det vanliga. Ibland lades gravdekoren i en trälåda med glaslock och blev bättre skyddad mot väder och vind. Utformningen av begravningskransarna skiljer sig mellan landskapen, som också har sina egna traditioner med folkdräkter vilka var vanligare förr som högtidsdräkt.
I samband med att arrangemangen runt begravningen övertogs av yrkesmässig service istället för att tillverkas i hemmen, började pärlkransarna och korsen ersättas av levande blommor i olika uppsättningar. Det är mycket möjligt att den unge Carl Fridolf under decennier efter sin död fick sitt kors varsamt prytt med blomkransar sommartid av dem som saknade honom. Eftersom blommor liksom människor vissnar bort så kan vi idag bara fantisera om vad som prydde ynglingen i Önums järnkors.
