QR-märkta kulturarv Slädene

Slädene kyrka 100 år den 26 augusti 2024 

Historien om Slädene kyrka är både lång och kort. Som kyrkplats betraktad är Slädene betydligt äldre och visar på att tiderna förändras. Dessutom lever en del minnen som är felaktiga, som exempelvis att Slädenes gamla kyrka skulle ha tillkommit under 1600-talet. Det stämmer alltså inte men däremot fanns en kyrka på den gamla kyrkplatsen 1583. En kyrkoherde vid namn Jonas Magni gjorde då anteckningar om en nattvardskalk som kommit på avvägar. Därför kan en kyrka som höll mässa på platsen tidsbestämmas. 

Vid Slädene kyrkmur finns också en runsten från 1100-talet med orden ”Rannvig gjorde detta minnesmärke efter Svenung, sin make”. Enligt en sägen användes stenen som ett stöd för en enkel klockstapel, kanske för att den djupa fåran i toppen var lämplig för det. 

Genom Biskop Brynolf I, som ägde Slädene gård på 1200-talet, och en rad annan relaterad dokumentation, framgår att kyrkan var ordentligt förfallen på 1700-talet. Den kyrka som då beskrevs ska ha fått sitt virke i ek ifrån Värmland. De dokument som beskriver detta uppger att kyrkan var

”24 alnar lång, i choret 9 och i den övriga delen

12 1/2 alnar bred och 7 alnar hög”. 

Gavlarna var då klädda med spån och brädor på sidorna. Det var alltså en träkyrka utan torn. En klocka hängde i trästapel, precis som i nutid.

På dagens kyrkplats finns:

Solkors med dubbelsten

Åtta stycken hjulkors i kalksten längs med muren

Runsten i hörnet av främre kyrkmuren

General Eric Lybeckers, överste Olof Schönströms och löjtnant Bäärnhjelms klagan

På 1600-talet var det de bättre bemedlade markägarna som fick bära ansvaret för kyrkornas byggande och underhåll. Det var givetvis ett ekonomiskt åtagande som inte alltid var det man önskade prioritera. En efterträdare på Slädene gård var Olof Schönström. Efter en översyn av ägorna kunde han snabbt konstatera att Slädene som kyrkplats var eftersatt på flera områden. Hans konstaterande föregicks av ett evigt skrivande om kyrkans skick och bemanning under en längre tid på 1600-talet. Det hela ledde så småningom fram till att general Eric Lybecker lämnade in en begäran hos kungen att ta tag i prästens usla arbetsmiljö.

Denna träkyrka skulle raceras i enlighet med Kungl. Maj:ts resolution av den 7/12 1682 angående det orimliga, att kyrkoherden hafva flera församlingar och kyrkor, än de högtidligen med vanlig och behörig gudstjänst kunna upprätta.

”För många kyrkor och usel personal!” Den strategiske generalen uttryckte att det fanns för många kyrkor i förhållande till antalet präster. De fick resa runt bland otalet kyrkor och flera av dem var i så dåligt skick att det var farligt. Med tiden verkade det gå utför ännu mer.

Även överste Olof Schönström klagade år 1766 på kompetensbristen hos kyrkans personal. Detta framgår i en skrivelse, med stöd av Kyrkoordningens 14 kap 11§, med ord som är en tydlig önskan: ”Det vore lika bra att riva kyrkan!”

Denna lilla träkyrka i avseende på kristendomens utbredande bör anses skadlig, emedan prästerskapet måste dela sitt arbete till sina åhörares undervisning, och emedan av en så liten socken bestås klockaren så obetydlig lön, att man därför ej kan vänta någon så skicklig person, som kan uppfylla sina åliggande angelägna skyldigheter… eller befrämja den nödiga kristendomsundervisningen.

Prästerna fick alltså ta till sina församlingsmedlemmar för att kunna genomföra den undervisning som ålagts dem. Klockaren, som annars vanligen delade arbetet med prästen, var tydligen en svår felrekrytering. Klockarens löneläge var dessutom så låg att personalrekryteringen blev därefter. Undervisningen blev alltså direkt lidande av allvarliga brister i såväl lokalförsörjningsplanerna som personalpolitiken. 

Lokalförsörjningsplan anno 1760: överste Schönström uttryckte sig klart på en annan avgörande punkt. Det var helt onödigt att underhålla en träkyrka på en skoglös ort! En synpunkt med uppenbara poänger. Han fick mothugg av lantmätaren som uppgett att det fanns tillräckligt med bra skog i Slädene att använda till kyrkan. 

Löjtnant Bäärnhjelm, ägare till frälsegården Possegården, klagade också över läget och fick faktiskt medhåll av självaste kyrkoherde Wennergren. Domkapitlet drog länge på svaret. Sent omsider förklarade man dröjsmålet med att det varit byte av både landshövding och biskop i stiftet. Förslaget domkapitlet återkom med var en rekommendation att moderkyrkan i Levene skulle byggas ut och snyggas till och ersätta Slädene kyrka för församlingsborna.

Den bakomliggande orsaken till adelsmännens ovilja att behålla kyrkan i Slädene bottnade troligen till stor del i att de inte ville betala för underhåll och byggnationer. Alla tänkbara hinder målades upp och även sockenborna fick höra hur ogudaktiga och ointresserade de var av den kristna tron.

Sockenborna protesterade dock och kungen hörsammade deras begäran. 1762 fick de sin begäran att behålla sin kyrka i Slädene erkänd. Men kammarkollegiet gjorde ett tillägg om att reparationerna skulle utebli, vilket kungen diplomatiskt gick med på. Det var ett ekonomiskt och kyrkopolitiskt genidrag. Med den skrivelsen blev det byborna själva som med egna medel fick underhålla kyrkan fram till 1848. Det var ekonomiskt betungande och energikrävande. Till slut stod de inför en krass verkligen som sa att det inte gick längre och kyrkan revs.

Därmed var dock inte sista kristna ordet sagt i Slädene församlingshistoria. Det kom nämligen en synnerligen driftig kvinna till bygden!

Hemmansägare Anders Dalgren

För att bygga ett kapell i Slädene behövdes mark. Övriga resurser för bygget behövdes också. Ingegärd Enh hade lyft frågan och engagerat sockenborna till ett samla sina krafter. Det blev Anders Dalgren som kom att vara en av dem som satte händerna till att fortsätta arbetet.

Anders Dalgren var hemmansägare på den gamla frälsegården Possegården. Han samlade tillsammans med Ingegärd in pengar genom dagsverken för allt som behövdes för att starta kyrkobygget. Anders, som hade mark i direkt anslutning till den gamla kyrkogården, skänkte den mark som behövdes för kapellet. Detta eftersom man inte fick bygga nytt på den gamla kyrkogården. Utöver allt detta arbetet var han kyrkvärd och kyrkvaktare, trogen sina uppgifter till sin död 1959.

Församlingen sammanträdde i november 1922 och i januari 1923 fanns en byggnadsstyrelse. En stiftelse bildades i mars 1923 och i augusti 1924 stod kapellet redo för invigning.

1957 sammanfördes Slädene och Sparlösa till en samfällighet och kapellet blev därigenom församlingskyrka.

Altartavlan i Slädene kyrka

Klockan som hänger i klockstapeln är medeltida och bland inventarierna i kyrkan ses en medeltida dopfunt från den äldre kyrkan. Orgeln är ett arv från Vara kyrka, byggd av Smedmans Orgelbyggeri 1980. Det som utmärker sig något är altartavlan med sitt motiv. Texten under tavlan berättar mer.

Guds heliga namn till ära och Slädene kyrka till prydnad haver Befallningsmannen på Slädene äreborne och välbetrodde Harald Andersson med sin kära hustru denna altartavla låtit bekosta och uppsätta år 1668 men blev på kyrkans bekostnad omstoffererad Anno 1766

Ordet ”omstoffererad” betyder att stoffet, det vill säga innehållet, har blivit omvandlat, förändrat. Tavlan har på något sätt sett annorlunda ut när Harald med hustru skänkte tavlan till kyrkan. Anledning kan ha varit att den skalades ner i storlek eller att några motiv förändrades i bilden eller att altartavlan i sin helhet monterats om på något sätt. En övre textrad sticker ut med sitt latinska citat.

Tum, gelidus sudor manabat ex toto corpore.

Orden hör hemma i Vergilius verk Aeneiden, ett romerskt nationalepos som handlar om hjälten Aeneas resa och möten med gudomliga krafter och sitt livs öde. Aeneas öden har vissa paralleller till Kristus, som segrare över det onda efter en kamp genom livets utmaningar och gudomliga ingripanden. Citatet pekar på ett så kallat “gelidus sudor”-ögonblick. Det är de stunder ”när våra hjärtan slår snabbt och våra kroppar reagerar på det okända”.

Budskapet är att vi ska finna styrka i motgångar och fortsätta kämpa på våra egna episka äventyr. Det finns dessutom andra likheter att relatera till. Aeneas mor bar nämligen likheter med Jungfru Maria. Aeneas kom också att anlägga ett ”nytt rike” som en grundare för det romerska imperiet. Han söker också gudarnas vilja och strävar efter att följa den så fullständigt som möjligt.

Då, rann svett från hela kroppen. 

Det är de översatta orden. För den bibliskt bevandrade knyter det direkt an till det ord som kröner altartavlan längst upp, det vill säga Jesu prövning inför sin död. För Aeneas handlade kampen (mellan ont och gott) om att kämpa, ända tills svetten lackar, som för oss alla någon gång i livet, eller för Kristus i sin Getsemanestund.