C. J. Smedberg
den blinde mannen som förmedlade det sanna ljuset
Carl Johan Smedberg räknas som den siste av västgötaväckelsens förgrundsgestalter. Som nykterhetsivrare och väckelsevän, blev han en oförglömlig karaktär som kyrkoherde i Ryda. Det måste nämnas att Varabygdens människor alltid varit ”statskyrkan” trogna, ett utmärkande drag som visar sig i hög tillhörighet i dagens Svenska kyrkan.
Carl Johan föddes i Norra Vånga den 29 maj 1819. Genom major Lars Gyllenhaal på Stora Höbergs egendom i Vånga - se Gyllenhaal - bereddes Carl Johan studier vid utbildning i Skara 1832. Med majorens hjälp fortsatte den unge Carl Johan vidare med studierna vid Uppsala Universitet för att läsa till präst. Vid 23 års ålder prästvigdes Smedberg 1842 och fick sitt första missiv till Väne Åsaka. Den första ordinarie tjänsten förlades i Ryda pastorat 1854. 1863 gifte sig Smedberg med Anne-Sofie Mannerfelt. De fick åtta barn varav två av sönerna blev präster, Josua och Sigfrid.
Kristi himmelsfärdsdag 1856 inträdespredikade Carl Johan Smedberg för att samma dag 40 år senare, den 14 maj 1896, lämna detta jordeliv. Postumt utgavs skriften ”Det fasta ordet”, en samling valda skrifter i fem delar (1904-1909).
Döv och nästan blind under större delen av sitt liv drogs Smedberg även med olika sjukdomar som satte ner hans hälsa och förhindrade honom att fullt ut sköta sin tjänst. Han kunde kommunicera genom att människor tecknade budskapet i hans hand. Till hjälp att orientera sig i kyrkorummet, spände man upp ett rep mellan altare och predikstol så han kunde ta sig fram. Bibeltexterna kunde han utantill och predikningarna hade han memorerat.
Mot slutet av sitt liv fick han genom en operation fick han tillbaka synförmågan på sitt ena öga. Nu kunde han på nytt läsa sin Bibel och utföra en del av sin prästtjänst på vanligt sätt. Men på grund av sin dövhet, hade han fått ett väldigt speciellt tonfall då han predikade: hög och entonig. Men det visade sig att även en sådan predikostil kan bli en förebild för andra!
Riksprosten Adolf Kloo som vuxit upp i Ryda hade tagit lärdom av Smedberg och predikade på ett liknande sätt med hög röst och entonig stämma. Han har i en av sina böcker berättat om Smedbergs predikan:
Efter en halvtimme hade han genomforskat hjärtats alla skrymslen och lagt dem blotta och uppenbara under domen. Själen kved sig och kände sig sannerligen evig fördömelse värd. Men då begynte Smedberg med evangelium och den stackars själen fick leva. Med stilla fröjd över syndaförlåtelsens gåva och nådens rikedom vandrade skarorna hem att möta 'söcknaveckans' kallelsekrav.
När kyrkoherdebefattningen i Ryda skulle tillsättas var det församlingsborna som uppmanade Smedberg att söka tjänsten. Hans handikapp var inte var okända för någon. Men man såg inget hinder i detta utan ville att just han skulle bli herde i Ryda. Han hyste dock själv tvivel kring detta men sökte tjänsten och blev kyrkoherde 1882. Trots eller tack vare sina handikapp kom han att betyda mycket för pastoratet under sin 40-åriga prästtjänst. Den prägel han satte på församlingen var märkbarn ännu långt in på 1900-talet.
Det var genom förkunnelsen och själavården som han vann sina församlingsbors hjärtan. Hans predikningar nådde även ut långt utanför församlingsgränserna. Från många orter kom människor för att lyssna till den originelle predikanten med sin annorlunda framtoning och budskapsutformning. Han kunde framställa evangeliet på sett så fyndigt sätt, att människor kom ihåg predikningarna långt efteråt. Utan tvekan kan det sägas att Smedberg var en av de mest originella prästerna i stiftet vad gällde predikans utformning. Hans samlade predikningar utgör 2 700 trycksidor och till detta tillkommer även hans "Andliga sånger".
”Nykterhet och hednamission” låg honom varmt om hjärtat. Enligt folktraditionen predikade Smedberg bort krogarna i pastoratet. När några tänkte bilda ett aktiebolag för brännvinsförsäljning i Vara, något som faktiskt inte så varit vanligt i bygden, förkunnade Smedberg:
Kejsar Nero lät gripa de kristna och sätta dem i tjärtunnor, som sedan antändes. På det sättet fingo de tjäna som bloss vid de glada tillställningarna i de kejserliga trädgårdarna. I våra dagar har själafienden vida brännbarare ämnen till hands för insmörjande, äfven af kristna som så göras antändbara för en till innersta lifvet gående förbränning.
Bland de kraftigaste vapnen i sin arsenal torde människornas ovän räkna eldvattnet. Drinkarens väg leder ofta till ett av de tre målen: fattighuset, fängelset eller dårhuset. Som gången är stapplande, ja, ragglande, kan icke med visshet beräknas, i hvilket han hamnar.
Smedberg hade en iver i att vinna själarna, att "bärga dem för himmelriket". Bakgrunden låg i en personlig erfarenhet av att genomgå en andlig kris, som resulterat i en allvarlig insikt om sin själ. Denna händelse infann sig intressant nog inte före hans prästvigning utan efter. Han skulle enligt J.A. Eklundvha varit präst i hela sju år innan han ”blev präst på riktigt”.
Vad kan då ha påverkat Smedberg i hans sätt att förkunna? Som för många av dem som stod i spetsen för "den kyrkliga väckelsen" i Skara stift, var det Henric Schartaus skrifter som var grunden i förkunnelsen. Schartaus inflytande på Smedberg var påtagligt.
Schartau hade i Sverige förespråkat den tyske prästen Magnus Fredrik Roos skrifter. Dessa spreds genom Schartaus lärjungar i första generationen, sedan av andra som stod i samma väckelsefåra. På samma sätt var det med Scriver och Arndts skrifter. Prästerna tog hem dem, förespråkade dem och sålde dem i församlingarna. Än idag kan man på vindar och i bokhyllor se var den kyrkliga väckelsen gått fram. Böcker och skrifter talar sitt tysta språk.