Hemmansägare Jonas Andersson
Klockaregården 1839 - 1922
Hemmansägare Jonas Andersson från Klockaregården kramar den lilla sammetsklädda psalmboken, extra utsmyckad med ett kors av elfenben, i sin högra hand. Bredvid sig i kyrkbänken har han fyra av sina sex barn. Den näst äldsta dottern Emma ligger nerbäddad hemma i en dunkel kammare bakom fördragna gardiner. Hon är på tok för svag för att delta i sin mors begravning. Det är en vacker sommardag i augusti då en hemmansägare borde få in höet i stället för att lägga sin hustru i jorden. Ett hemman kräver många arbetande händer och äldsta dottern får ta över efter sin mor.
Stina Jonsdotter är 46 år gammal vid sin bortgång. Hon vigs till den eviga vilan i en enkel kista omgiven av naturens vackra örter och blommor. En omtyckt kvinna från bygden följs åt av en sörjande by. Den lagade och borstade begravningskostymen i vadmal kliar på hemmansägare Andersson i värmen. Barnen skruvar på sig, stelt uppklädda, vattenkammade med oron växande i ögonen. Det är svårt även för far att sitta stilla. Dottern Sofia är bara sex år och når inte ner med fötterna i golvet. Hon har det jobbigast av alla med uppförandet och är rädd för prästen, fastän han är vänlig. Anna och Karl är nästan jämngamla och de trivs bäst med varandra. De håller varandras händer. Mellersta barnet Johan skruvar sin söndagsmössa mellan händerna och stirrar ner i golvet för att tårarna inte ska märkas. Pojkar ska inte gråta. Johan ser i smyg på sin far som också kämpar med tårarna.
När prästen talat varmt över Stinas minne en stund är det dags för psalmsång. Den medhavda psalmboken har ett spänne av mässing som knäpps upp för att nå psalmverserna. Anderssons valkiga nävar har svårt med den lilla manöver som krävs och ber dottern Alma om hjälp. Hon är äldst i syskonskaran och den som måste ta över modern Stinas sysslor hemma. En sjuttonåring borde gå på dans om lördagarna nere i byn och finna en framtida make. Nu blir det inte så förrän familjen reder sig utan henne på något sätt men ett hemman med en åldrande far kräver sina arbetande händer. Alma har klätt sig i sin mors finklänning av tät vävd bomull med smala ränder i rött och grått, något för trång över livet. Alma brås mer på sin far och är stadigare byggd än den spädare modern. Hon har rågblont hår och rosiga kinder som inte bara vittnar som sommarsol. Varma kinder viskar om den begynnande sjukdomen som smugit fram ur fållarna på den sprättade och omsydda klänningen.
Lungsoten har gått som en osynlig gäst mellan gårdarna i flera år. Det är en tyst mördare som inte ger sig tillkänna förrän den tagit fäste i lungorna. Den sjuke blir allt blekare och tunnare. En långdragen och rosslande hosta med nätter fyllda av flämtande andetag gör alla oroliga. Också själen blir lidande av all död. Soten sprids på alla möjliga sätt och överlever i åratal innan den ger sig till känna. Nog vet folk hur den smittar men vad kan någon göra? Trångboddheten är utbredd och hygienen eftersatt. Tvätt av kläder och sängkläder varken hinner eller orkar någon med. Lungsoten vandrar mellan stugorna och är inte ensam. Fler ovälkomna besökare är kikhostan, mässlingen, scharlakansfebern och influensan, alla dödliga. Men de märks väl och alla kan försöka värja sig. Späda barn och åldringar drabbas mest och inte bara de fattiga. Lungsoten gör alla lika.
Utöver allt detta råder svält och nödår i det fattiga och lortiga Sverige. Människor köar till de upprättade emigrantmottagningarna. Nu flyr de till det stora landet i väster, alla med hoppet om ett bättre liv. En del lyckas, andra inte alls, några längtar hem igen. Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet vill människor bort ifrån eländet. Prästerna Falk och Sjöblom turas om med den tunga uppgiften att bokstavligen begrava sin församling under många år i hopp om att själva stå i Guds nåd för hälsan. I snirkliga noteringar vittnar kyrkbokens tjocka bläckplumpar om att prästen doppat pennan i bläcket som om han är trött på döden, även om det är en del av kallet.
När psalm 490 ska sjungas på Stina Jonsdotters begravning är rösterna darriga och svaga hos den församlade skaran. Prästen Sjöblom tar i och stöttar i sången och den ljusa kyrkan fylls av en mörk insikt om livet på jorden.
Så vandra vi all verldens väg Den en med den andra; Kom ho du är! och öfverväg Hvarthän du snart ska vandra Du bygger hus, du önskar ro: Se här det hus der du ska bo Den bädd der du ska hvila.
Anar Jonas Andersson något mer ont denna dag då vinden fläktar och grönskan omger hustruns grav? Inom loppet av en månad har han inte bara förlorat sin hustru, utan också sin femtonåriga dotter Emma. Sedan rycks fyra av de sex barnen också bort under de kommande sex åren. Då är den sammetsklädda psalmboken till slut så flitigt använd att den faller upp på rätt psalm av sig självt när det är så dags igen.
1922 får någon annan hålla i psalmboken för då går Jonas Andersson äntligen dem till mötes som gått före. Gravstenen är ljus och längst upp finns en stjärna som för alltid lyser över denna familj. Där ligger förutom Jonas och Stina även barnen Emma, Sofia, Anna, Karl och Alma. En son kom att finnas kvar i livet efter dem. Det är Johan Wilhelm Jonsson född 1884 som är det mellersta barnet i barnaskaran som ensam bor kvar med sin far vid folkräkningen i Skarstad 1910.
Av en familj på 8 personer blir det Johan som lever kvar att minnas. Johan blir en vuxen man som gifter sig 1911 med Hildur från Fyrunga. De bygger nytt hus intill det gamla 1911, då även barnen börjar komma. Det är Stina som kommer först 1911, sedan Märta 1912 och sist Ingvar 1916. När Johans far dör rivs det äldre huset 1922. Johan lämnar jordelivet 1968 vid 84 års ålder.
”Så vandra vi all världens väg” med text av Johan Olof Wallin
1819 års psalmbok bar psalm nummer 490 rubriken ”Med avseende på de yttersta tingen: Begravningspsalmer i allmänhet”. I senare upplagan av Den svenska psalmboken från 1935 finns psalmen under nummer 568 med rubriken ”De yttersta tingen: Det kristna hoppet inför döden”.
Texten nedan något tillrättalagd för dagens läsare för 1819 års version.
Så vandra vi all världens väg, den ena med den andra.
Kom, vem du än är och överväg, varthän du snart skall vandra.
Du bygger hus, du önskar ro. Se här det hus där du skall bo, den bädd där du skall vila.
I detta vansklighetens land, du fåfängt lyckan söker.
Du knyter dina vänskapsband och dina skatter ökar.
Men Herren, Herren har befallt att du skall dö och lämna allt som fröjdar dig på jorden.
O, må vi här till Guds behag så redligt vandra,
att i vår Faders hus en dag, vi återser varandra.
Den frommes prövning är ej lång, hans död är blott en övergång till rätta livets njutning.
