Barngravarna
Vi kan mest fantisera kring hur livet såg ut före och efter just dessa små barnens alldeles för tidiga död. Barngravarna är sparsamma med sin information till eftervärlden. Det finns flera orsaker till det. Det är så att barngravar under vissa perioder har saknats helt på kyrkogårdarna. De begravdes inte alltid på samma sätt som de vuxna. Även för de vuxna kunde det skilja mycket. Under en del tider sattes döda barn ut i skogen. Det kan låta hemskt, men det var under så värdiga former man kunde och det finns platser i världen där man gör så än.
Även om barnen fick ligga i jord på kyrkogården, var det inte alltid så att de fick sitt namn på gravplatsen. Det kunde bero på att de inte hunnit bli döpta eller för att namngivning inte var det första föräldrarna tänkte på. De ville mest att de små spädbarnen skulle överleva fram till dopet åtminstone. Plötslig spädbarnsdöd var vanligt under 1700 – 1800-talen men på en del håll i landet fanns det en föreställning om att mamman hade legat ihjäl dem. Idag vet man att det handlade om en kombination av barnsjukdomar, andningsstopp av olika skäl och inte minst kalla vintrar i dåliga bostäder.
För hundra år sedan fattades mycket i vården för att hjälpa människor bli friska från sjukdomar som idag är ofarliga med rätt hjälp. Att få barn var för många mammor en livshotande händelse. Det vanligaste som händer barn är fortfarande olyckor och förr försökte vuxna lära barn att akta sig från farorna med skrämmande berättelser. Det kunde handla om att barn inte skulle gå ut i skogen ensamma om kvällen eller att inte släppa in någon i huset som de inte känner. Med sagans hjälp kunde vuxna berätta om att barn också kunde behövde akta sig för vuxna som kunde skada barnen.
En historia till sjöss
Här får du ta del av en fiktiv berättelse om det kunde ha sett ut om vi fått höra någon av berättelserna från barnens gravar i Södra Kedum.
Barnen står finklädda och vattenkammade i spänd förväntan på tågstationen. Flickorna har rosetter i håret och pojkarna söndagsmössa. Matsäckarna är omsorgsfullt packade av deras mödrar med smörgåsar, saft, ett fint trädgårdsäpple och för en del finns en bulle eller två.
Utflykten till Visingsö är ett spännande äventyr som man med idogt arbete samlat ihop pengar för i klassen. Mindre arbeten som disk och potatisplockning har gett några kronor till skolkassan. Allt har sparats och antecknats noga i frökens kassabok.
Nu bär det snart av. Alla utom en ser fram emot den här dagen. Det är Ulrika som står lite vid sidan av håller sin mor hårt i handen. Mor försöker övertala henne men Ulrika kniper ihop munnen och viskar ”Nej. Jag vill inte!” Mor tycker synd om sin dotter. Inte ska man tvingas åka på utflykt då man är oroligt lagd och inte så lätt får vänner. Till slut säger mor så övertygande hon kan: ”Tyvärr har Ulrika fått ont i magen och jag vill inte att hon smittar någon, så hon får bli kvar hemma!” Ulrika vinkar glatt farväl till klasskamraterna och travar med sin mor bort till cykeln som tar dem hem.
Någon timme senare har matsäckarna gått åt på tåget mot Jönköping för vidare resa mot Gränna och färjeläget vid Visningsö. En del av barnen har somnat. Lugn och ro råder en stund för skolfröknarna som är med på resan. Genom öppna fönster fläktar sommaren skönt i kupén med röklukt från ånglokets rökpuffar. Snart ska slupen Johanna ta hela gruppen ut på Vätterns vågor denna soliga augustidag.
Vid relingen på Johanna står barnen och stirrar ner i vågskummet som bildas kring fören. Det stänker kallt och friskt i ansikten och på armar. De flesta barnen har inte sett så mycket vatten under sig någon gång! Våghalsiga pojkar sträcker armarna i luften och håller balansen när båten kränger. Flickorna drar åt sig klänningstyget som vill trassla i vinden. Det har hastigt blivit ett väderomslag och det blåser mer än det borde för en utflykt med skolbarn. Plötsligt gör båten krängning till och får nästan slagsida. Barnen som inte håller sig fast sig faller huller om buller och fröknarna skriker av rädsla. Men det går bra. Båten rätar upp sig och fröknarna samlar med bestämda miner ihop sin flock och sätter sig i salongen. Snart har båten anlagt vid bryggan på Visingsö och alla går iland. De ska få se sånt som berättar om kungariket Sveriges storslagna planer i en lite annan miljö än hemmavid.
Efter dagens spännande utflykt är alla trötta av spring i benen. Barnen sätter sig tacksamt på Johannas akterdäck för att vila innan sista etappen med tåget hemåt igen. Nu börjar det dra mot sen dag och skepparen har hunnit bli ordentligt full. Det märker ingen först men snart ska det bli en erfarenhet för dem alla. Tillbakafärden mot fastlandet blir vinglig fastän sjön är lugn nu. Skepparen gör fel på fel och efter ännu en slurk ur flaskan drämmer båten i hög fart med hela sin last rakt in i bryggan! Bryggan brakar sönder i bitar och Johanna river upp ett hål i sidan. Hastig rusar vattnet in samtidigt som hon glider bakåt ut från hamnen igen.
Skepparen har slagit i huvudet vid smällen och ligger avsvimmad i förarhytten. I brist på ädelhet och mod hoppar några vuxna män som varit med på turen ner i Vättern och börjar simma mot egen säkerhet. Kvinnor och barn blir kvar ombord med den vårdslösa skepparen. Barnen klamrar sig fast vid varandra och allt vad de kan hitta som verkar stadigt. En av fröknarna är simkunnig men klänningen är inte gjort för att simma med och hon skulle inte ensam kunna rädda många. Båten lägger sig och vattnet strömmar i stora svall in över relingen och däcket.
Några av barnen kan simma och släpper taget om allt och ger sig av åt olika håll. Människor som sett olyckan har skyndat till och några har fått ut båtar. Fröknarna håller tröstande och hårt i dem som inte kunnat komma undan tills de tillsammans försvinner under ytan ner mot det djupa mörkret.
Därhemma står föräldrar, äldre syskon och ett par mormödrar och väntar. Men tåget kommer in på stationen utan skolbarn eller fröknar! En pappa och en ledig stins springer genast till polisstationen för att höra sig för. Från telegrafistens meddelande framkommer att tolv av barnen ska få hemfärden ordnad med hjälp av länsman Jönsson från Jönköping, något mer får de inte veta mer än att det har skett en olycka med båten. Det blir en orolig väntan tills alla kan få veta mer i detalj. Förtvivlade föräldrar kramar varandras händer i brist på ord. Fem barn begravs dagen innan den riktiga skolstarten i slutet av augusti. De återstående från utflykten återfanns aldrig.
Den här historien om barnen på skolutflykt är fritt formulerat kring den avdelning med barngravar som finns i nordvästlig riktning längst bort på kyrkogården. Barnen i historien har inget med verklighetens barn att göra. Många barn dog förr av sjukdomar som vi idag får vaccin mot eller kan bota på andra sätt. Men olyckor som sker i vatten eller i trafikmiljö är fortfarande något som lämnar föräldrar och syskon i sorg.
