Lyssna

Folkskollärare & organist Särnqvist

Södra Kedums kyrkogård

Allmän folkskola

I socknarna runt om Vara kan man av de resta stenarna över lärarna förstå både deras och skolans betydelse. Även om det i lantbruksbygder var svårt att motivera bönderna att låta barnen gå till skolan istället för att var arbetskraft på gården, ansågs utbildning som något värdefullt. Barnen fick möjligheter att framgent välja något annat än ett yrke som ofta gick i arv från fadern, kanske som skomakare, murare eller som vanligt på landsbygden: bonde.

Trots lagen om barnens rättigheter att få gå i skolan var det inte alla som fick möjligheten ändå. Många barn hölls hemma som absolut nödvändig arbetskraft och när grundskoleåren slutade efter sex år, som senare förlängdes till sju och nio år, återgick många barn till ett framtida hårt arbete. Modernare tider gav nya jobb. En lärling kunde börja vid fabrik vid tolv års ålder och stanna där till pensionen, ett kanske bättre alternativ än att skicka ut dem till krigsfronten.

Vissa barn uppvisade ”läshuvud” och hade lätt för att lära sig läsa, skriva och förstå. Men högre studier kostade pengar och i en stor barnaskara kunde allt satsas på att en enda fick studera. Det här kunde skapa konflikter, skuld och splittring i familjer. Skulle någon få utbilda sig vidare var det en son, flickorna fick förbli hemma eller förhoppningsvis bortgifta och försörjda av en make. I välbeställda hem kunde alla söner skickas i skola men för de rika döttrarna gällde samma villkor som för de fattiga. 

Närmare hundra år efter den allmänna folkskolans införande kom systemet med studielån, som jämnade ut skillnaderna mellan rika och fattiga. Under samma tid blev det också för kvinnorna möjligt att söka sig till andra yrken än vård och omsorg men inte förrän i slutet på 1900-talet accepterades kvinnor fullt ut i yrken som länge ansetts tillhöra männen. 

 

 

B G Särnqvist 1871 - 1917 med maka Anett 1875-1963

Anett är 41 år och Gustav 43 när sonen Karl Axel Hugo föds och skrivs in på familjens nya bostadsadress i Södra Kedum. Gustav blir folkskollärare i Södra Kedum, ett relativt modernt yrke efter att den allmänna folkskolan inrättats i slutet på 1800-talet. 

Den 1 juli 1910 kom familjen till Skattegården. Den 27 december under krigsåret 1914 föddes Karl Axel Hugo efter att familjen flyttat hit från Östra Gudhem. Han blev ett av sex barn i en syskonskara på tre flickor och tre pojkar. En av bröderna hade gått bort fyra år tidigare, inte ens året gammal. 

 

Folkskolläraren Särnqvist var en mycket uppskattad person, både som lärare och medmänniska, men dör alldeles för ung. Doktor Bengtsson konstaterar i juni 1917 att folkskolläraren drabbats av hjärnblödning. Då är yngsta sonen knappt tre år gammal. 

Särnqvist som även var i tjänst som organist begravs den 1 juli. En stor skara människor följer B G Särnqvist till sista vilan, vilket dokumenteras av fotograf. Många av dem var barn, vilket syns på ett arkivfoto. Uppklädda barn går i samlad tropp efter kistan. Vid denna tid var det vanligt att gå efter kistan som fördes i sakta mak med häst och vagn till kyrkogården. Det var ett sätt att visa på vördnad för den döde, att vandra den sista biten fram till livets absoluta slut. Det gav också tid att bearbeta känslor, byta några ord med andra sörjande och betänka sin egen utsatthet. Den traditionen försvann i Sverige ganska snabbt när hästen byttes mot biltransport. Att till fots följa den döde den sista sträckan är dock en tradition som finns i många länder.

Hustrun Anett lämnades ensam kvar tillsammans med sina fem barn. Hon kunde med församlingens försorg bo kvar under ett år, men sen bar flyttlasset iväg. Anett kom till Skara där hon skötte rumsuthyrning och lagade mat åt eleverna på Allmänna läroverket. På så sätt kunde hon försörja sig och sina barn.

Annett hade en kusin i Amerika. När kusinen fick höra om Annetts situation, erbjöd hon sig att ta hand om Karl Axel Hugo. Men Annett gav ett bestämt nej till en sådan lösning.  

Det gick väl för alla barnen som fick bra arbeten. Anett avlider 1963 och begravs på samma plats som sin make. Längst ner på gravvården står:

Församlingen reste denna sten.

Att resa en gravvård var en kostnad som en tacksam församling ändå ansåg vara angeläget för den omtyckta skolläraren och hans maka.

 

Stort tack till efterlevande som släktforskat!