Från järnåldern genom Kithems kyrkby och vidare!
I trakten finns gott om gravfält, stensättningar och resta stenar. Det vittnar om en bygd som varit bofast under lång tid inom samma område och där människor varit måna om sina anhöriga.
En runsten hittades i dem gamla medeltida kyrkan och tog ut då kyrkan revs 1888 inför bygget av den nya. Det var vanligt att återanvända sten och byggnadsmaterial och man tog det som fanns lätt att tillgå i först hand. På det sättet kom tyvärr många fornminnen att hamna i stenmurar, stengrunder och kyrkväggar. De som återfunnits har inte så sällan levt kvar i minnet hos någon äldre som kan berätta om vad de sett och hört som barn om märkvärdiga stenar och andra föremål.
Namnet Kedum skrevs 1352 Kithem och utgjorde den gamla kyrkbyn. Med sista orddelen ”hem” avses 'boplats, gård'. Den första delen innehåller kidh, som betyder 'kid, killing'. Kithem har alltså innebörden ”Killingens hem” och man kan väl tänka sig att får och getter kan ha hållits på bete här en gång?
Runstenen som är placerad utanför Södra Kedums kyrkport är av huggen av gnejs, 2,3 meter hög och närmare halvmetern tjock.
Runskriften lyder:
biurn · k-r(þ)i · kubl · þasi · aftiʀ · ul(f) · (b)(r)(u)(þ)ur · sin · saʀ ·· uaʀ · tr-(k)(r) ba(s)tr · i (b)il(e)i(k) · (i)(u)(t)(a)
Enligt Västergötlands Runinskrifter står att läsa föjande:
"Björn gjorde detta minnesmärke efter Ulv, sin broder. Han var den bäste unge mannen i ...(oläsligt)"
Sista ordet syftar mest troligt på en geografiskt avgränsad plats i närhet.
Runstenen flyttades till platsen i samband med det nya kyrkbygget. Under sommarens regniga dagar 2023 luckrades marken upp kring runstenen. Med detta blottlades de stenar som egentligen utgjorde ”trappan” upp till runstenen. Det visade sig vara gravhällar man lagt ner på platsen. Fortsatt utgrävning kan bli aktuell efter en nämare bedömning.