Sparlösastenens mödosamma färd till nutid
Den unika runstenen i Sparlösa har varit med om mycket. Från att ha stått på en forntida tempelplats som kanske var ett mycket tidigt uttryck för en ny tro från en värld långt borta, flyttades den och slogs sönder, murades in och togs ut i omgångar. Slutligen fick den ett värdigare omhändertagande och står i dag under tak med en modern tids tankar om vad den kan tänkas säga.
Sparlösastenen upptäcktes redan 1669 inmurad i den dåvarande kyrkan i Sparlösa. Vid en ombyggnation 1685 klövs den i två behändigare bitar och murades in på nytt. Tack vare fornforskaren och prästsonen Elias Brenner från Finland, en man vars personliga bakgrund och gärning i sig är värt att utforska, bevarades stenens tecken och bilder i sin helhet. Han ritade nämligen av stenen mycket noga, ett arbete han som konstnär var mycket skicklig på.
1848 revs kyrkan på grund av stora renoveringsbehov. Den nya invigdes och då fick Sparlösastenen, sönderslagen i två bitar, följa med för att återigen muras in nya kyrkans södra kor. Efter att en äldre (ännu okänd) kvinna kunnat berätta att hon hört talas om att kyrkan rymde en särskild sten, bestämdes 1937 att stenen skulle tas fram. Skadorna var då omfattande men stenen men fascinerade ändå några som tog ansvar för den. Delarna sammanfogades och stenen ställdes upp på kyrkogården. Men på grund av luftföroreningar började stenen att vittra sönder och man tvingades flytta den igen. 1982 fick Sparlösastenen en egen plats bredvid kyrkogården och står installerad i ett enkelt utomhusmuseum.
Sparlösastenen räknas till en av Sveriges märkligaste runstenar och dateras till ca 800 eKr och visar på runor som användes runt 400 eKr men även de som kom ca 250 år senare. Bilderna tyder på att stenen kan ha rest som bildsten redan 500 eKr. Forskare har även pekat på kopplingar till kristna motiv i det gotiska riket i Italien runt 500-talet, mer exakt Mausoleumet i Ravenna som ses avbildad längst upp på en av stenen sidor med ikonisk likhet. Under den ses bilder som skildrar färd, kristna symboler, främmande djur och en änglavarelse.
Den äldsta runraden lyder:
Gisle gjorde detta minnesmärke efter Gunnar, sin broder.
För de yngsta runorna anges lagmannen Lumber som ristare, han vars gravhög finns vid Norra Vånga kyrka - sök ”Lumbers hög” vid landsvägen från Vånga by. För den som är hemma i Kvänumstrakten är Lumber än idag ett välbekant namn, liksom lagmannen Karle.
Stenen är ristad med bilder på fyra sidor och tros visa bl.a. en byggnad i stavkonstruktion som är ett gudatempel eller rent av Guds tempel? Exempelvis har det för tiden funnits kontakter med det kristna Italien. Stenkilsättens gravkapell från 1100-talets första år i Linköping har exempelvis inspirerats av bysantinsk stil med förlaga till kupoltak i Ravenna, Italien. Flera tydliga kristna symboler från de tidigaste ristningarna ger spännande perspektiv när man jämför med andra samtida företeelser.
Skadorna gjorde runorna svårtydda men det som är intakt sätter ändå igång fantasin. Tron på de ristade ordens krafter var för en människa som levde under vikingatiden stor. Runor som ristats i sten var kraftfulla ord som kunde leva för alltid och att då veta att de skulle överleva en själv är verkligen fascinerade även för oss i nutid. Att ord har ”magiska krafter” kanske vi inte direkt skulle säga i dag men uttrycken varierar. Vi tror fortfarande att ord har betydelse även om de flesta inte tillmäter dem magiska eller andliga krafter. Eller så kanske de har det..?
