Lyssna

Kapten Ingemar Björck

Vedums kyrkogård

"Krigarkonungens" fälttåg - slutet för Stormaktstiden

Krigslyckan tog slut för Karl XII under fälttåget mot Ryssland, vilket den svenske kungen inlett under hösten 1707 . Det slutade med hans avgörande nederlag i slaget vid Poltava 1709. Karl XII flydde till Osmanska riket efter kapitulationen, där han vistades under flera år och försökte genom omtvistade skattereformer  att skapa en ny svensk armé. Han misslyckades med att koordinera ett gemensamt fälttåg mot sina fiender genom en allians med osmanerna som gav honom det turkiska smeknamnet Demirbaş  -”Järnhuvudet". Karl XII återvände till Sverige år 1715 för att kriga mot Danmark och Norge.

Karl XII första anfall mot Norge år 1716 misslyckades på grund av livsmedelsbrist. I ett större anfall år 1718 blev Karl XII dödad under belägringen av Fredrikstens fästning.  Enligt sägnen är den kula som användes för att skjuta kungen gjord av hans egen knapp. Detta förklaras med att många under Karl XII:s tid trodde att kungen var skyddad av gudomliga krafter och således endast kunde dödas med ett av hans egna föremål, som en av hans uniformsknappar omformad till en kula.

Karl XII:s död och Sveriges nederlag i kriget innebar slutet för Sveriges stormaktstid. Då kungen var ogift och saknade avkomma blev hans syster Ulrika Eleonora regerande svensk drottning, även om hon i sin tur snart lämnade över tronen till sin make Fredrik I.

Som en reaktion på Karl XII:s styre avvecklades det karolinska enväldet varpå makten hamnade i riksdagen. Vidare avskaffades Karl XII:s skattereformer och Sverige gick in i den period som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel innan det tog slut i och med kung Gustav III:s statskupp.

Ingemar Björck 1650-1708 - Karolinerkaptenen


Kapten Ingemar Björcks gravhäll är en av de äldsta i bygden. Hällen ligger på marken nära kyrkan och har med tiden förlorat inskriptionen. Kvar på sin sista post möter vi Kapten Björck från Karolinertiden tyst berätta om en tid i Sveriges historia då många mäns blod spilldes i krig. Den mörka epoken kallad Stormaktstiden följdes av den längsta freden i världshistorien.

Kapten Ingemar Björck föddes i Gruvad den 31 augusti 1650. Hans gifte sig med prästdottern Beata Lechander från Bitterna och de fick sex barn tillsammans: Bengt som blev fänrik och senare kapten, Johannes och Elias Björck, sedermera prost och kyrkoherde i Örslösa. Övriga barnaskaran föddes tätt inpå varandra och bestod av Annika Ingmarsdotter Björck, Helena Björck och Jonas Björck. Alla barnen överlevde till vuxen ålder. Under denna tid var kusingifte inte ovanligt, så en av döttrarna gifte sig med en kusin och blev fru Lechander. 

Den 30 augusti 1708 fick Ingemar Björk dödliga skador när huvudstyrkan slagit läger vid byn Malatitze (ca 10 mil söder Smolensk, på gränsen mellan dagens Belarus och Ryssland). Där mötte de Tsar Peters armé med ryska styrkor. Slaget leddes av kung Karl den XII (då 26 år gammal och vid tronen sedan 15 års ålder). Striderna fortsatte med ödesdrigra följder vidare in i Ukraina. Kungens plan var att där kunna föda en armé som annars hade svält ihjäl. Detta mot bakgrund av erfarenheter med tidigare misstag gällande provianteringen.

Sonen Bengt var med vid slaget och blev tillfångatagen 1709, vilket tyder på att han undkom ryssarna då fadern stupade. Bengt Björck återkom till Sverige först 1722 och blev utnämnd till kapten. Bengt var skriven som boende hos brodern Elias vid tiden för sin död.

En svensk styrka på 4 000 man överfölls i lägret vid Malatitze av 13 000 ryssar men slog tillbaka anfallet med hjälp av anländande förstärkningar. Svenskarna förlorade drygt 1 000 man i döda och sårade, medan förlusterna på rysk sida uppgick till ca 2 700 man. Efter striden tackade kungen sitt regemente för dess ”brava för­hållande och ervista tapperhet”. Skaraborgs regemente bär därför på sin fana namnet MALATITZE 1708.

Karolinerkapten Björck registrerades som död på sin födelsedag den 31/ 8 1708. Tiden det tog att transportera hem kaptens kropp med häst och vagn borde ha varit några veckor. En mil fick inte tillryggaläggas på kortare tid än en och en halv timme eller med en hastighet av knappt sju kilometer i timmen. Detta för att inte köra slut på hästarna i det skjutssystem som hade blivit lag under 1600-talet. I korta drag gick det ut på att man ungefär varannan mil var ålagd att hålla med gästgiveri, hästar och utrustning som kunde ta människor till nästa punkt på färden. Det här blev i stort sett en plikt för bönderna att upprätthålla. Hästarna var av mindre typ än dagens, ungefär som ett Gotlandsruss. Inom militären var och är det fortfarande en hederssak att få hem sina stupade så långt det är möjligt. 

Sonen Bengt återkom levande från striderna i öst till ett land där många familjer plågats svårt av krigets sorger och elände. Kanske besökte han med sin bror Elias pappans grav i Vedum? Kanske funderade de över hur livet hade kunnat vara annorlunda? 1719 dog mamman Beata och begravdes i Vedum så den begravningen missade Bengt. Kanske finns hon och fler ur familjen samlade under hällen, men med dåtidens brukliga seder är det inte helt säkert.