– Det kändes fantastiskt. Lite tvådelat. Att ha nått vägs ände och samtidigt att ha nått något nytt.
På förmiddagen söndag 20 januari var det fullsatt i Göteborgs domkyrka och Jacqueline Danebergs liv fick en tydlig brytpunkt med ett före och ett efter. Sedan den dagen kan hon kalla sig för präst, hon vigdes till präst i Svenska kyrkan och det är mer än en yrkestitel. Skillnaden mellan livet före och livet efter prästvigningslöftena och ögonblicket då biskop Susanne Rappman la sin hand på Jacqueline och bad för henne är svår att definiera.
– Det är ingen radikal förändring. Men det öppnar upp nya vägar att verka i prästämbetet. I egenskap av präst får jag göra tjänst för Gud på ett djupare plan. Det är i uppdragets natur. I mysteriets tjänst. Det kanske låter lite flummigt, funderar Jacqueline när hon letar efter ord för att beskriva vad som hänt. Att få känna att jag är en del av den apostoliska successionen känns väldigt fint.
I Svenska kyrkan finns det några saker som bara präster får göra. Det handlar om nattvarden, avlösningen (en del av syndabekännelsen och förlåtelsen) konfirmation, vigsel, begravning och, kanske det som är mest känt, tystnadsplikten.
Givet val sedan länge
– Jag var 12 år när jag upplevde att jag blev kallad. Jag var med om en händelse som var väldigt stor.
Nu har hon glömt vad det var som hände men hon vet att sedan dess skulle hon bli präst och började redan då ta reda på vad hon skulle studera och var. Den inre kallelsen hade hon fått. Den yttre kallelsen dröjde dock lite, det blev snarare så att hennes beslut blev ifrågasatt av både familjen som inte hade några präster i släkten och av andra i kyrkan. Jacqueline var redan då lite av en rebell och ifrågasättandet gjorde henne starkare i vägvalet.
Efter gymnasiet gjorde hon ett år som volontär i Svenska kyrkan innan hon började studera religionsvetenskap i Lund. Därefter blev hon också antagen till att bli präst i Svenska kyrkan och det blev då ett tydligt tecken på den yttre kallelsen. Den tvådelade kallelsen, inre och yttre, är två delar av vägen till att bli präst. De lever sedan sida vid sida ända fram till själva prästvigningen och då börjar livet som präst.
Direkt efter vigningen började Jacqueline i Varbergs församling och då satte funderingarna kring prästlivet igång ännu mer.
– Det finns ju en förväntan på hur en präst ska vara, ha rätt kläder, ha håret uppsatt på rätt sätt. Det förväntas att jag ska vara på ett speciellt sätt som människa, jag ska vara snäll och hjälpsam.
Prästkragen tröstar och skrämmer
Jacqueline ser hur en bil stannar på parkeringen utanför Sollyckans kyrka. Det blir ett avbrott för att hon ska dela ut ett pris för en tipsrunda som var på ett jägarmöte för några veckor sedan. Där var hon inte i egenskap av präst, men hon var förstås präst där också. Fast när hon jagar har hon inte på sig prästkragen.
– Jag har inte riktigt kommit till klarhet i när jag ska ha prästkrage eller inte. Det är som en sorts inbjudan med prästkrage, att jag finns där, att jag är tillgänglig.
Det är kanske en av de mer konkreta skillnaderna hon upplever sedan hon blev präst, att fler människor öppnar sig för henne och pratar om saker nu än tidigare. Kanske är det vetskapen om att präster har tystnadsplikt som får fler människor att prata med och berätta saker för henne.
– Jag har märkt att prästkragen kan väcka andra signaler också. Som i lördags när jag skulle på ett hemdop. Det var väldigt varmt och jag var lite förvirrad, då råkade jag ringa på fel hus. De som öppnade blev väldigt förskräckta för de trodde att jag kom med ett dödsbud.
Under utbildningen handlar det väldigt mycket om att lära sig hantverket för det är många saker en präst ska kunna. Samtalet om hur det är att vara präst och vad det innebär hinns inte riktigt med.
Ny identitet
Den får hon arbeta med nu när hon är igång som präst, nu märker hon hur människor behandlar henne och möter henne både som vanlig människa men samtidigt som en förebild och Guds ställföreträdare. Även det en lurig balansgång utan givna svar. Har vi rätt att förvänta oss att en präst beter sig bättre än andra människor?
– Det är också en fråga som ska forma prästidentiteten. Prästvigningen blev en ny start på alla sätt och tänkandet kring prästidentiteten. Det är så många olika komponenter i prästblivandet att börja tänka på.
