Den som råkade passerad utanför rummet där människor som mist sin livskamrat samlats anade kanske inte, att därinne pågick ett sorgearbete. Där hördes hjärtliga skratt, och för ett ögonblick lättade sorgens tyngd.
Och kanske kan man förvånas över att skrattet har sin plats i en sorgegrupp. Men sådan är glädjens natur. Den öppnar stängda fönster i vårt inre, överraskar oss, också i sorgens rum. För, som det står i psalm 269, ”Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans.”
Flyktig och oförutsägbar
Den glädjen bottnar i en insikt om att den kan vara kortvarig, som molnet som glider förbi. Glädjens väsen är flyktigt, dess ärende gott, dess tidtabell ofta oförutsägbar. Mitt i det svåraste kan den komma som balsam för själen, bädda in ett sorgset hjärta i den stilla glädjens tröst. Det är sådana ögonblick som vi kan kalla nåd. Om vi stannar upp i den stunden, kan vi låta Gud uppfylla oss med glädjens gåva, då vi samlar ihop glädjens ögonblick till den livskraft vi behöver för kommande mörka dagar. ”Min glädje har jag i Herren”, som Jesaja skriver. (Jesaja 61:10)
Låter sig glädjen graderas? Ja, kanske djupnar den och väger mer i relief mot tunga, mörka dagar. ”Den djupa glädjen” skrev C S Lewis i sorgen efter sin älskade livskamrat Joy. I ”Mörkret som ger glädjen djup”, berättar Märta Tikkanen utifrån ett stundom svårt liv i skuggan av missbruk.
Små broar och vardagliga ögonblick
De dagar vi inte förmår känna glädje, kan vi då vila i frånvaron av den? Människor som gått igenom kriser i livet, verkar bli bättre på att samla de små ögonblicken av glädje. Den som sett avgrunden öppna sig kanske bygger små broar av det som är drägligt, ibland bara uthärdligt. Den som återvänder till livet efter en livshotande sjukdom berättar inte sällan att man värdesätter de små vardagliga händelser, det som man förr knappt lade märke till. Den jublande glädjen är inget bestående tillstånd, den stilla glädjen kan vi samla på, som ett skyddande hölje i mötet med de svåra dagarna.
Av Inger Bengtsson