Till en som aldrig varit i en kyrka kan det vara mycket som känns märkligt vid de första besöken på en gudstjänst, konfirmation, dop eller dylikt. Kanske är det främst rummet, ofta med stora rader av bänkar och stora fönster, och allra längst bort ett ensamt bord och ett stort kors. När sedan gudstjänsterna börjar kommer präster in i märkliga skrudar, samtidigt som man sjunger långsamma sånger med ålderdomligt språk.
För mig som vuxit upp i kyrkans liv är allt detta så naturligt att jag ibland måste stanna upp och fundera över hur det är att för första gången komma in i ett sådant sammanhang. Men så kan det för min del kännas istället att stå i hemmaklacken på en fotbollsmatch. Alla vet vart man går, var man ska sitta eller stå, vilka ramsor man sjunger osv. Det tar helt enkelt ett litet tag att vänja sig vid det, men när man lärt sig det är det superhäftigt att ta in stämningen och atmosfären!
En sak jag däremot tror inte tar så lång tid att landa i är en god gemenskap, och att vara kristen innebär ett särskilt kall till gästfrihet och omsorg som präglar många av våra församlingar. Det ska kännas lätt att kunna sätta sig ner en stund för en kopp kaffe och ett samtal. Många gånger är det just över en kopp kaffe efter en begravning, i samband med dop eller efter en vanlig gudstjänst som jag mött människor som vågat ställa de där första nyfikna frågorna: Varför gör ni så? Varför klär ni er så? Varför tror ni så?
Mitt svar brukar utgå från min övertygelse att gudstjänsten och alla dess moment är som ett kaffefilter, där himmelrikets goda bönor sipprar ner till oss, och vi får glädjen att dricka av det. Det är en plats där hinnan mellan himmel och jord är extra tunn, och vi kan få en glimt och av och ana Guds storhet och godhet, för att sedan ta med oss denna ut i världen.
Så stanna kvar på en kopp nästa gång du är i kyrkan, och fyll den gärna med mer än bara kaffe!
Av Leonhard Franke
Präst i Varbergs församling
Publicerad i Var med 2022 nummer 3