Är du optimist eller pessimist? En del tar med sig paraplyet oavsett väder, för det kan alltid vända till det värre. Medan andra packar picknick även om det regnar, för det ordnar sig nog. Själv är jag oftast optimist och tänker att det ordnar sig. Och de små sakerna i livet brukar faktiskt ordna sig. Eller så går det bra ändå.
Men när det gäller jordens framtid är jag inte optimist. Klimatförändringarna kommer inte att ordna sig, om vi inte gör stora insatser för att ändra vårt sätt att leva. Och den biologiska mångfalden är en ännu större utmaning än klimatet. En miljon arter hotas av utrotning. En miljon. Varje art av växter och djur är en unik tråd i livsväven. Om en miljon arter försvinner, hur går det då? Vi människor tar helt enkelt för mycket plats på jorden, och det är svårt att se hur vi ska kunna vända på det.
Ett håll att gå åt
Jag är inte optimist om jordens framtid. Men jag vill vara hoppfull. Hoppet säger inte att det ordnar sig. Hoppet säger att det finns ett ljus någonstans, och åt det hållet vill jag gå. Hoppet är en rörelse, i riktning mot det vi hoppas på. Hoppet hittar stigar, och om vi är tillräckligt många som går i samma riktning blir stigarna en väg.
Hoppet kan jag välja. Ibland kommer hoppet oväntat, som en gåva. Men eftersom hoppet är en rörelse handlar det också om att vilja. Att fortsätta gå även när vägen är svår att finna. Även om ljuset är svagt kan jag vända mig mot gryningen. Även om mörkret är kompakt, så är själva längtan efter ett hopp också en hoppets flämtande låga.
Behöver det som är större än oss själva
Hur ska hoppet växa? Jag tror vi behöver en gemenskap och en berättelse som är större än bara vi själva. Vi behöver andra människor som också hoppas och längtar. Och vi behöver hela skapelsens gemenskap, en upplevelse och övertygelse om att vi hör samman med allt som lever på jorden.
Se på himlens fåglar, säger Jesus. Se på liljorna på ängen. Om vi verkligen ser fåglarna och liljorna, nyckelpigorna och ekorrarna, då ser vi också vår rätta plats på jorden. Vi är en del av skapelsens stora gemenskap, där livet inte handlar om mig och mitt och hur jag ska få allt jag vill ha. Den sanna rikedomen är inte vad vi äger, utan vad vi ger. Livet är en relation till allt annat som lever.
Naturen räddar oss varje dag
Bördan kan bli övermäktig när vi tänker att vi människor måste rädda naturen undan förödelsen. Men om vi vänder på det hamnar vi mera rätt. Det är naturen som räddar oss, varje dag. Maten vi äter och luften vi andas kommer från naturen. Vi ska bara sluta förstöra naturen, det räcker.
Den stora berättelsen om hur livet hänger samman och hur vi var och en är små stygn i livsväven, den finns både i vetenskapen och i religionen. Vi kan få hjälp med perspektivet både av en naturfilm om korallreven och av Bibelns berättelser om livets mening.
Själv återvänder jag ofta till Bibelns första sida, där det poetiskt berättas om hur Gud skapar alla arter av växter och djur och gläder sig över allt som myllrar och vimlar på jorden. Människans roll är att vara Guds avbild, och därmed också glädja sig över myllret av liv. Gud välsignar alla levande varelser och säger till dem att uppfylla jorden. Vi är välsignade med liv, och med ett myller av levande varelser att dela jorden med. Som Guds avbild får vi vara en välsignelse för andra på jorden, och ge plats åt livet som myllrar och vimlar.
En riktning vi hoppas på
När jag bläddrar till Bibelns sista sida läser jag om hur himlen landar på jorden och allt blir helt igen. Den himmelska staden landar på jorden och i staden finns livets träd med blad som är läkemedel för folken. Detta är bilder, inte en dokumentär från framtiden. Men bilderna hjälper hoppet att få fäste. Det går att föreställa sig en framtid där alla tårar ska torkas, och där staden och trädet, människans civilisation och naturen, får plats tillsammans på jorden.
Det spelar nog inte så stor roll om vi är optimister eller pessimister. Alla behöver vi hopp om framtiden. Hoppet är inte en sorglös tanke om att allt kommer att ordna sig. Hoppet är en rörelse. Vi får vända oss mot ljuset och röra oss i den riktning som vi hoppas på. Vi är inte ensamma. Vi är en del av skapelsens stora gemenskap och Guds välsignelse bär oss. Låt oss gå tillsammans, så att stigarna blir en väg. Låt oss vara en välsignelse för varandra och för jorden.
Fredrik Ivarsson
Kyrkoherde i Varbergs församling
Publicerad i Var med nr 1, 2021