- Jag längtar till advent. Adventstiden uppskattar jag mycket, säger Lennart Lundqvist utan någon större betänketid. Det pampiga kring gudstjänsten. Att man får förbereda sig inför jul. Det är en väntan på något stort. Det är fint att leva det kyrkliga året runt julen.
I somras tillträdde han som kyrkoherde i Varbergs församling och flyttade hit. Nu inleds hans första julfirande i Varberg.
Kyrkoåret är indelat i olika perioder och första söndagen i advent är den kyrkliga nyårsdagen. Adventstiden inleder kyrkoåret och är en förberedelse infor det stora julundret vi väntar på. Det finns en poäng att vänta och förbereda sig. I dagens samhälle har vi förträngt det och allt ska ske nu.
- Jag är lite trött på kommersen. Att det säljs julsaker redan i september. Att man inte får längta efter saker. Att mitt sätt att visa kärlek är att köpa julklappar. Det är jag lite trött på, säger Lennart.
Härligt när ljusen lyser upp mörkret
Han förstår ändå att man gärna vill börja med adventsfirandet tidigt när mörkret kommer, för det är mörkt i november och ljuset är efterlängtat. Det är fint när det kommer.
Först kommer adventsljusstakarna, sedan kanske du börjar fundera mer på de små figurerna som ligger i en eller flera kartonger någonstans. Mina var försvunna ett par jular innan jag hittade dem i det lilla facket för extrasträngar i ett gitarrfodral. På något sätt hade de hamnat där, jag misstänker fortfarande mina barn. Min julkrubba är som du kanske förstår inte så stor. Men herdarna, Maria, Josef, visa män och fåren är fina. Fler figurer än så har jag inte i min julkrubba. Du har kanske fler. Kanske en oxe som man kan se vid julmotivet på ett av korfönstren i Varbergs kyrka. Har du kameler? Kanske till och med en elefant som jag såg en gång vid en julkrubba i Lysekils kyrka? Ställer du upp julkrubban på samma sätt varje år? Eller får det bli olika personer som bär huvudrollen beroende på hur du känner i år?
Lennart behöver inte tänka länge kring julkrubbans roller och vem han känner sig mest lik just nu.
- För några år sedan skulle jag nog svarat annorlunda, men nu svarar jag Josef. Som pappan som står där bredvid.
Stort med en förlossning i ett stall
För ungefär ett år sedan fick Lennart vara med när hans son föddes och det har gett en ny inblick i det som hände i stallet utanför Betlehem.
- Att få vara med vid en förlossning har gett mig nya perspektiv på julberättelsen.
Han funderar kring det här med vilken kraftansträngning och under det är när vi befinner oss i sjukhusens kliniska miljö. Tänk hur det måste har varit när Jesus föddes, i ett stall där det förmodligen även fanns djur runtomkring. Långt ifrån en steril miljö.
- Jag har väldigt stor respekt för kvinnan i det här.
Maria har fått större roll
Han reflekterar över det här med att Maria har fått tillbaka en plats i den Lutherska kyrkans liv efter att ha varit lite satt åt sidan under många år. I julberättelsens prolog har Maria huvudrollen ända fram till juldagens stora under när Jesus övertar huvudrollen.
- Det är inte bara ett barn som föds. Det är Jesus Kristus, Gud själv. Gud gör sig själv väldigt utsatt. Man är ju väldigt utsatt som spädbarn.
Genom tidernas gång har det på många olika sätt diskuterats huruvida det var jungfrufödsel så som vi säger i trosbekännelsen. ”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria”. Sedan följer den delen av trosbekännelsen som handlar om påsken, en det är en annan berättelse.
Lennart ser ingen anledning att hitta andra förklaringar till hur det har gått till än att det är just ett stort under så som det står i trosbekännelsen.
Efter jul kommer Lennart att gå in i rollen som den moderna Josef under några månader för då ska han vara föräldraledig och ägna sig på heltid åt sin son.
Text: Kent Pettersson
Kommunikatör i Varbergs församling