Lasse Diding började driva hotell för att tjäna pengar så att han sedan skulle kunna skriva en bok. Pengar tjänade han, men den där boken blev aldrig skriven och är inte prioriterad nu heller. Energin lades på en av de saker som har gjort Lasse känd i och utanför Varberg, Hotell Gästis med Leninbadet och Hotell Havanna. Nu driver han inte längre hotellen utan har andra projekt.
Han sitter i en fåtölj med utsikt över havet och Varbergs fästning. Längst ut på platsarna ligger Nordblomska villan, eller Villa Uljanov som han kallar det efter invigningen av Leninland. Uljanov är Lenins födelsenamn, Vladimir Iljitj Uljanov. Det stora huset är centrum i Leninland som invigdes i januari och är ett sätt för Lasse att bidra till en bättre värld.
Vill lämna ett avtryck i en liten stad
– Tidigare i mitt liv sprang jag på alla bollar. Nu försöker jag tänka efter lite mer. Jag vill vara med och lämna avtryck i en liten stad. I min lilla värld av författare med hjärtat till vänster. Jag vill att de ska kunna komma till Varberg och uppleva det på sitt bästa sätt. Varberg skulle kunna bli ett Sigtuna till vänster. Det är målsättningen att skapa.
Han syftar på Sigtunastiftelsen som mötesplats för människor och idéer. Lasse vill använda sina förmågor och pengar för att ge något tillbaka till den vänsterrörelse han fått mycket av och som han brinner för.
– Det enda jag varit bra på är att tjäna pengar på hotell, säger han och skrattar.
Med stor självdistans och insikt i hur han har varit och är som människa reflekterar han över sitt eget liv som det har varit, är och hur han önskar att det ska bli.
– Det är inte lätt att möta hur man är som människa.
Hans historia som alkoholist och med olika nästan maniska beteenden, så som samlandet, har tvingat honom att fundera mycket och söka andra vägar.
– Jag vill inte hamna i den där ensamheten som en del gamla gubbar hamnar i. Att bygga upp relationer tar tid. Det går inte att köpa.
Söker inte längre konflikterna
Förr var det projekt som gällde och nästan all kunskap hämtades in genom bokläsning. Nu för tiden lägger han mer tid och energi på att möta människor, som han kommit på att han också lär sig mycket av, och bevara något för eftervärlden. Den bråkiga rika kommunisten inom honom har blivit mjukare och fått fler dimensioner.
– Jag älskade konflikter. Jag såg fram emot dem. Jag gick igång på konflikter, säger Lasse och ler.
Ögonen lyser av glädje som på en spjuveraktig pojke i färd med att planera nästa upptåg när Lasse pratar om konflikterna han i många fall provocerat fram. Men Lasse tar inte fram pennan och skriver en provocerande debattartikel, han gör inte ens ett inlägg på Facebook för att reta upp någon för skoj skull.
– Eftersom jag har förstått att jag var sådan har jag ändrat mig. Jag vill inte vara sådan. Men det är sådan jag var.
Vid en demonstration i Växjö 13 april 1985 utspelades en scen som fångades på bild av fotografen Hans Runesson. Konstnären Susanna Arwin började använda fotot inom sin konst och det resulterade slutligen i skulpturen Med handväskan som vapen som visades första gången på en utställning 2014. Skulpturen är en kvinna som svingar en handväska. Nazisterna som hon svingade handväskan mot i Växjö för nästan 40 år sedan finns inte med i konstverket som blivit världskänt. Mest på grund av debatterna som skapats när politiker vill förhindra att konstverket pryder det offentliga rummet. Som i Varberg.
Lasse köpte in en skulptur i naturlig storlek som först var tänkt att hamna i Växjö där politikerna sagt nej liksom de senare gjorde i Varberg när Lasse försökte donera skulpturen till kommunen med villkor att den skulle stå i Brunnsparken. Politikerna tyckte att den var våldsbejakande och provocerande. Kanske var själva gåvan en stillsam provokation från Lasse. Ett sätt att reta lite utan att gå i uppenbara konfrontation.
– Om jag går i konflikt nu ska det ha ett bra skäl. Jag vill inte hamna i konflikt och jag tror att jag inte söker konflikt.
