När kriget är nära

Ullas resande liv började redan 1969 då hon sökte tjänstledigt från sitt arbete på Varbergs sjukhus för att arbeta som sjuksköterska på Amerikalinjen.

– Det är enda gången jag har arbetat för någon som inte är biståndsgivare, säger Ulla och skrattar lite.

Större delen av sitt yrkesverksamma liv har hon tjänstgjort för Sida, FN eller Röda Korset. En sväng var hon till och med anställd som FN-soldat.

Svårt att stanna hemma

Efter två år på Amerikanlinjen var hon hemma ett tag innan hon fick en tjänst i Liberia och var där i två år.  

– Har man en gång börjat resa är det svårt att stanna hemma. Man vill väl ut i händelsernas centrum. Inte för att jag är äventyrslysten men man kände väl att man ville upptäcka världen på något sätt. Jag ångrar idag att jag inte började tidigare och att inte hela arbetslivet gick åt till det.

Hon var hemma mellan varven och tjänstgjorde på sjukuset men så fort hon skulle iväg på biståndsuppdrag fick hon tjänstledigt för det hade man rätt till.

Ett hjärta för Röda Korset

Efter Liberia var Ulla i Sverige och utbildade sig till lärare och läste administration och katastrofmedicin. Det blev också en delegatutbildning inom Röda Korset som hon alltid har burit i sitt hjärta.

– Jag kände till alla dessa små fina tanter som satt ute på landsbyggden och knåpade ihop och hade sin försäljning för att de skulle få ihop pengar till Röda Korset. Alltså det var viktigt. Det kändes väldigt bra.

Hon får leta lite i minnet för att komma ihåg i vilken ordning hon varit iväg på vad.

– 1981 blev jag FN-soldat. Det var när Sverige hade hand om FN-sjukhuset i södra Libanon, i Naqoura. Då var jag klinikföreståndare och hade hand om all sjukvårdspersonal. Där gjorde jag mitt första uppdrag som FN-soldat.

Ulla var en del av Rödakorskommittén som hade som uppdrag att åka ut till krig- och konfliktområden. Till skillnad från Rödakorsfederationen som arbetar med hjälpverksamhet i utsatta områden. Samma uppdelning finns idag men nu heter den senare delen Rödakors- och Rödahalvmånenfederationen. Internationella Rödakorskommittén är på många platser den enda internationella organisation som får närvara i konfliktområden och arbetar strikt opolitiskt och tar hand om skadade och sårade.

Katastrofteam i Libanon

När Ulla kom hem från uppdraget på sjukhuset hörde de av sig från Röda Korset och sa att Libanon hade hört av sig till Röda Korsets huvudkontor i Geneve och ansökt om hjälp.

– Libanon ville ha ett nordiskt team. Eftersom jag då hade en delegatutbildning och är narkossjuksköterska hörde de av sig till mig. Vi skulle vara fyra stycken som åkte ut. Från Finland kom kirurgen, jag kom från Sverige och skulle ta hand om narkosen, från Norge kom intesivvårdssjuksköterskan och från Darmark kom operationssköterskan. Vi skulle arbeta i ett mobilt katastrofteam som åkte runt i norra Libanon. Vi var stationerade i Baalbek.

Ulla fördjupar sig i stadens skönhet, fina tempelruiner och långa historia. Skadade människor har alltid varit fokus, men platsernas skönhet, eller potentiella skönhet om det vore fred, finns alltid med henne. Så som landskapet som omger Kabul.

Uppdragen förändrade henne

Eftersom tiden i Afghanistan ligger Ulla extra varmt om hjärtat finns inte berättelserna från andra turen som FN-soldat i södra Libanon, de fyra åren för Sida i Laos, eller när hon var utsänd av Swedish relief på uppdrag av UNICEF i Liberia för att bygga upp och öppna ett fältsjukhus med i den här artikeln.

Alla uppdrag tog slut förr eller senare och Ulla fick åka hem igen.

– Det är inte lätt att komma hem igen. Att åka ut, det är lätt, men att komma hem, det är svårt. När jag kommer hem är jag inte samma människa som när jag åkte och att komma hem till de som suttit på samma stol i 30 år...

Hon avslutar inte tanken utan vänder blicken inåt till minnena.

Var ligger Afghanistan?

Hon behövde inte vara hemma så länge för behovet av sjuksköterska med Ullas erfarenhet var och är stor. Röda Korset ringde igen och frågade om hon ville åka till Afghanistan.

– Först undrade jag: Var ligger det. Ligger det i Afrika? säger Ulla och skrattar åt minnet.

Det var tiden före internet och Ulla som tillbringat mycket tid på olika avlägsna platser hade inte ägnat sig åt att följa med i världsläget så hon fick uppdatera sig om Afghanistan.

När Sovjetunionen föll samman i slutet av 1980-talet avbröts landets ockupation av Afghanistan som pågått sedan 1979. Då uppstod ett maktvakuum och de olika krigsherrar som bekämpat Sovjetunionen började kriga om makten. Inbördeskriget var ett faktum.

Mycket av krigandet var i trakterna kring Kabul och just dit reste Ulla 1993 för att arbeta på Röda Korsets krigsjukhus.

– Det var ett enormt vackert land. Kabul som jag var stationerad i hade höga bergen runt omkring. Lerhus var byggda upp i sluttningarna.

Samtidigt som hon berättar rör sig handen som om de följer bergens kontur i ett Kabul hon bygger upp ur minnet.

– Där fanns ett uppbyggt Röda Korset-sjukhus som var ett helt kvarter. Jag fick ta hand om den manliga avdelning med krigsskadade. 80 patienter på en avdelning. Och det var inga skrubbsår direkt.

Starka minnen

De värsta erfarenheterna från krigets skador kommer från Afghanistan.  

– Vid ett tillfälle hade vi ett ständigt inflöde till vårt sjukhus med 300 skadade på ett dygn.

Det var verkligen inte alls som på ett sjukhus i Sverige, för att hinna rädda så många som möjligt var det som löpande band och en del gick inte att rädda.

Ännu en gång ritar Ulla med handen i luften på bordet framför henne. Nu är det inte fina minnen av en vacker stad, utan de här minnena gör henne ledsen än idag nästan 30 år senare.

– Jag ser dem än idag. Där ligger intensivvårdsavdelningen men den är ju inte som här precis med en sköterska per säng. Där bredvid ligger de som inte går att rädda.

Eller kontakten med de anhöriga som var med och fattade beslut i de fall de behövde ta bort en arm eller ett ben för att rädda en persons liv. Det var inga lätta beslut eller lätta möten. 

Det var en enorm arbetsbelastning som utfördes av personal från 40 olika nationaliteter som var anställda av Röda korset.

– Det var en av sakerna som gjorde intressant, att möta så många nationalieter. Det var väldigt givande att arbeta med så många och alla ville samma sak.

På något sätt gjorde det tydliga fokuset på att rädda liv och ta hand om varandra att det inte blev några konflikter inom personalen som var där trots olika språk och kultur. Krigets smärtor i form av skador från minor, bomber och gevär var nog tillräckligt och istället gällde det att ta hand om varandra för det var jobbigt.

Ulla hade kollegorna och Gud

– Man fick ju bita ihop. Och sen hade vi varandra. Vi hade svenskhuset. Där bodde två manliga och två kvinnliga sjuksköterskor. Vi höll ihop och fick hjälpa varandra. Jag kom ihåg en gång när jag kom hem sa en av männen till mig ”Sätt dig nu här Ulla, så ska jag göra pannkakor till dig.”

Kriget kom allt närmre Kabul och säkerheten för personalen var inte garanterad. När en bomb slog ner i sjukhusapoteket var det lite av ett tecken att det är dags att utrymma. För vem vill vara mitt i ett krig?

Ända har Ulla aldrig varit rädd för sin egen del. Inte under något av hennes uppdrag. Varken i Afghanistan eller något av de andra krigen hon varit nära.

– Jag tänkte väl såhär att en liten svenska har de väl inget intresse av att skjuta, säger Ulla Bonebjär och skrattar.

Hon tror att hemligheten till den orädda inställningen ligger långt tillbaka i hennes barndom och uppväxt.

– Jag har min övertygelse och min tro. Det är en väldigt bra grund. Jag har min barnatro. Vi började gå i kyrkan redan innan vi kunde gå. 

Text: Kent Pettersson
En kortare version av den här texten är publicerad i Var med 2023 nummer 1