När ljusen tänds

– Va, har du aldrig varit i aulan, utbrister Annika Werdelin.

Faktum är att jag bara har varit i bottenvåningen. Ena sonens dramagrupp träffas där och än så länge är han så liten att han inte tar sig dit på egen hand. Den ståtliga mer än hundra år gamla tegelbyggnaden syns i stora delar av Varberg, och jag har cyklat in under dess skugga, för att vänta i en trång mörk korridor utan fönster tills gruppen börjar. Rosenfredsskolan byggdes som Folkskola och stod klar 1912, nu huserar Varbergs kulturskola där tillsammans med PS-gymnasiets estetiska program. Äntligen får jag se mer av husets interiör, den är allt annat än en mörk källare. Annika Werdelin är en av Kulturskolans chefer och guidar mig genom höga korridorer med stora fönster.

Den som ser kan ta emot ljuset

Annika har blick för alla hon möter samt detaljer i omgivningen och husen.

– Det är fantastiskt att stå här på scenen och sjunga och samtidigt kunna se fästningen där borta, säger hon och pekar ut över hustaken som riktigt njuter av höstsolen som smälter nattens frost.

Hon stannar till vid ett fönster och pekar ut och uppåt.

– Ser du där uppe, den lilla detaljen högst upp på stupröret. Jag älskar sådana detaljer, säger hon och glittrar.

Jag söker lite innan blicken finner det Annika syftar på. En liten stjärna som är utmejslad i metallkåpan som fångar upp regnvatten från taken och led det ner i det långa rör som fem våningar längre ner åker försvinner i marken.

Hennes uppmärksamhet är inte bara på byggnadens detaljer, människorna i den är ännu viktigare. Som när jag letade mig fram till Annikas kontor inför intervjun och konstaterade att det stod rätt namn på skylten och att där inne satt Annika och pratade med någon annan. Hon avbröt sitt möte och bekräftade att jag var där och presenterade mig för kulturskolans andra chef Andreas Sköld. Kollegor och elever vi möter i skolans korridorer stannar Annika också upp vid och växlar några ord eller presenterar mig. Människor är viktiga.

Julförberedelser redan i oktober 

För Annika börjar julförberedelserna tidigt.

– Det har redan börjat. Jobbar man med musik börjar det tidigt. Vi började öva luciasånger för flera veckor sedan.

Annika är inte bara enhetschef med ansvar för personal och administration, hon är även ledare för två körer och de började sjunga luciasånger i början på oktober. Eller i de många sånguppdrag Annika har privat. För några år sedan spelade Goda hopp in en julskiva veckorna före midsommar, då var det svårt att få till en julkänsla.

Trots att solen skiner in genom alla fönster på Rosenfredsskolan och det inte finns minsta tillstymmelse till vintermörker är det inga problem för Annika att plocka fram den känslan som kommer drabba de flesta minst en gång under december, då när stearinljus skapar liv i frusna själar.

– Jag älskar julen. Det är en mörk period på året och alla ljus som tänds och lyser upp ger tröst. Att ljus är så otroligt starkt. Det räcker med en enda liten ljusspringa för att lysa upp ett mörkt rum. 

Tryggt och varmt

Associationen går längre än till det fysiska ljuset, människorna är alltid viktiga för Annika.

– Ljus skapar trygghet. När jag kommer in i ett rum med levande ljus, ger de mig en känsla av trygghet och värme. Där det finns levande ljus finns en gemenskap.

Samtalet glider in på andra aspekter av mörkret som präglar oss båda och visar på behovet av ett hopp. Det är inte bara rent fysiskt vi just nu har ett mörker som drabbar oss, även i samhället rådet det mycket uppgivenhet och förtvivlan. Klimatet och kortsiktiga lösningar på komplexa problem påverkar oss. Annika reflekterar över vilken förmåga människan och samhället ändå har att ställa om ifall vi vill, det visades sig ju inte minst under pandemin.

Jag för in samtalet på julen och det som ändå är fokus i den kristna traditionen, jesusbarnet i krubban. Hur viktigt är det i Annikas julfirande?

– Det är klart att ljuset och hoppet är det viktiga i traditionen. Han symboliserar hopp, kärlek, moral och mod. Man kan hoppas att fler sådana personer ska födas in i världen, för det behövs. Vi behöver ledare med kunskap, förmåga till diplomati och tro på människan, det goda.

Julens dramaturgi

Annika bär med sig minnen av tydliga traditioner och julens dramaturgi genom ljus och glädje från uppväxten. Hela advent fanns det bara adventsljusstaken. I den avskalade känslan gick Annika och hennes syskon och la sig kvällen före julafton och då skapade deras mamma magi.

– När vi vaknade på julaftons morgon var det jul i hela hemmet och vi började med att klä granen på julaftons morgon.

Annika håller inte alls lika strängt på den traditionen idag, men hon låter gärna julen vänta lite för att advent ska få sin plats. För henne handlar det förstås mycket om musik och det är även den som leder henne till kyrkan flera gånger i veckan. Möten där hennes eller någon av Kulturskolans framföranden planeras, övningar och så förstås själva framförandet.

Anonym verksamhet som gör skillnad

– Det är den kyrkomusikaliska verksamheten som gör att jag är i kyrkan. Hade inte musiken funnits hade jag inte hittat dit. Jag trivs bra i rummet och med värdegrunden. När jag kommer in i församlingshemmet står Elke där och lagar mat och det luktar gott. Där träffar man träffar människor med olika bakgrund som finns i verksamheten i församlingshemmet. Det är en förvånansvärt anonym verksamhet som gör så stor skillnad.

En total närvaro och uppmärksamhet på det som finns här och nu, och hela tiden rör sig bilder från historier och reflektioner över nuet in och ut i samtalet. Saker vi präglas av nu och då. De små symbolerna i musik, rummet och relationerna. Det som ger hopp och hjälper oss till gemenskap. Viktiga saker som Annika gärna lyfter upp och inte får försvinna i julstressen. 

Text och foto: Kent Pettersson
Texten är även publicerad i Var med 2022 nummer 4