Birgitta Mattila sitter i en av fåtöljerna i den lilla soffgruppen i kanten av samlingssalen i Apelvikshöjds kyrka. Resten av rummet är möblerat med bord och stolar, men i kanten finns en annan möbel. Hon ser sig om kring när hon pratar, visar med händerna.
- Här kände jag att här hörde jag hemma. Jag kände mig välkomnad när jag kom hit. Jag hade flyttat till Varberg från Mölndal, där kom jag från Bifrostkyrkan som jag hade varit med i från 70-talet. Och här kände jag att här stämde det så bra. Jag är så glad för att jag är här idag.
När hon först flyttade till Varberg gick hon med i en kör i Varbergs kyrka för hon har alltid gillat att sjunga i kör. Senare hamnade Birgitta i Apelvikshöjds kyrka och frågade musikern Elisabet Willix om hon kunde vara med i en kör där.
- Hon ville gärna en sopran och jag kände med en gång att här ska jag vara. Jag är med i musikverksamheten på flera sätt, jag är med i lovsångsgruppen och jag är med och sjunger på äldreboenden när vi har andakt där. Då är vi några från kören. Det är väldigt fint och välsignat att se de gamla när de lyser upp och får sjunga gamla psalmer. En fantastisk upplevelse faktiskt.
Det var så det började, men känslorna för hur det var finns kvar och Birgitta har lätt att förklara varför hon fortsätter att gå i kyrkan.
En gemenskap där vi stöttar varandra
- Självklart är det den gemenskap som är. Vi behöver varandra. Vi behöver samlas. Vi behöver stötta varandra, vi behöver peppa varandra, vi behöver se varandra. Och det känner jag att det gör vi här. Det är en väldigt fin sammanhållning och vi är många. Jag har nog inte haft så mycket vänner som jag har här i hela mitt liv. Nu är jag pensionär och man kan umgås och jag kan prata med alla som jag vill
Det är inte bara gemenskapen och andra människor som drar Birgitta till kyrkan. Det ligger djupare, eller kanske högre än så. Det finns också en längtan efter Gud och Guds ord.
- Självklart att man dras hit. Den heliga ande drar mig hit. Vi får räkna med att heliga ande finns i oss, bor i oss och leder oss.
Hon tycker att det är fantastiskt här för det en uppmaning hela tiden att hälsa på och prata med sådana du inte känner, att bygga kontakter och göra så att alla känner sig sedda. För Birgitta är det delvis en del i rollen som kyrkvärd, men det är också en del av hennes sätt att vara.
Valde dansen framför kyrkan
Hon är uppväxt i kyrkan i Töreboda där hennes föräldrar var med, tidigt blev det egen tro för Birgitta också. Men det var inte självklart att hålla kvar vid det när hon blev lite äldre och andra intressen dök och hon hamnade lite inför ett val.
- Jag valde att hänga på kompisarna som var ute och dansade. Så jag har dansat runt i alla folkparker, alla logar, ja allt som är i Skaraborgs län, säger Birgitta när hon skrattande förklarar sin kärlek till musiken.
Gud knackade på
När hon blev äldre, gifte sig och fick barn såg livet annorlunda ut än när hon dansade runt i Skaraborg. Kanske var det därför hon hörde det som kanske hade pågått hela tiden, rösten som ville säga något.
- Det var något som knackade på, säger hon samtidigt som hon knackar på sitt bröst med handen.
Hon var på olika kyrkliga möten med familjen och kände att det var väldigt fint ändå. Att det var något de andra hon hade och ville ha. Så 1973 gjorde hon det som hon kallar för det vuxna kristna avgörandet, och efter det gick hon med i Bifrostkyrkan i Mölndal.
Den viktigaste högtiden, påsken
Det är mitt i fastan och påsken närmar sig. Birgitta vill inte välja någon del av påsken som är viktigare än någon annan.
- Jag tycker att hela påsken är viktig. Den är det viktigaste vi har i kristendomen, att Jesus dog för våra synder och lät sig dö på korset för oss, och att han uppstod igen.
Hon berättar om när hon hjälpte till med barnen en annan påsk och utbrister sjungande ”Han lever, han lever, hurra, hurra!” Den psalmen har hon i huvudet hela tiden när det handlar om påsk. Ja, vid andra tillfällen också. Texten är en del av en psalm som utrycker glädjen i Jesu uppståndelse som firas på påskdagen. Det är en stor och glädjefull dag i Apelvikshöjds kyrka, liksom i många andra kyrkor.
Gud förstår hur det är att vara människa
- Här ropar vi att ut att Jesus har uppstått. Och det är mäktigt. Det är kraften i kristendomen kan jag tycka. Att detta har hänt. Att detta skulle hända, att Jesus har gått före. Han har varit människa, han har känt av det. Han kan förstå oss på alla sätt. Vi kan ha förtroende för att han vet vad vi pratar om när vi tycker att det är jobbigt att gå på jorden och möta allt som vi möter.
Men början av påskhelgen är också stor och viktig, genom den blir dramaturgin tydlig.
- Jag kan tycka att det är så vackert i den här kyrkan när vi klär av altaret och det är tomt. Vi stänger altarskåpet, det kan man göra här, på skärtorsdagen. Och långfredagen är det ju stängt och det är mörkt. Det är inget extra, det är stort, det är mäktigt. Sedan kommer vi hit på påskdagen och bara jublar. Han har uppstått! Och det är ju det som är det fina med alltihopa. Det är att Jesus har uppstått för oss. Han har tagit på sig våra synder.
Hela det här inte bara lära, utan det blir en del av Birgittas sätt att vara och hantera livet.
- Det tänker jag nu, många gånger. Det är så dystert och det är så mycket som påverkar oss. Jag har frid över detta, för mig personligen. Jag lider med allt som sker och tycker det är förskräckligt allt det här som sker. Men jag behöver inte oroa mig för mig själv. Jag vet vart jag kommer när jag behöver lämna jordelivet. Det tycker jag är något fantastiskt. Att döden inte skrämmer mig utan det är något vackert. Det kanske har med åldern att göra, jag blir ju 80 år i år, säger Birgitta och skrattar.
Det här med det onda är ju en fråga som många har funderat på under många år. Birgitta har förstås också tänkt på det.
- Det är stor fråga, men jag tror inte vi har lösningen på det. Det onda, det har mera kraft nu än vad det haft på ett tag. Vi har levt rätt så skyddat ett tag nu, men det känns som att det onda kommer närmare. Det är krafterna som poppar upp mer och mer i olika skepnader.
Mitt i det här gör Birgitta vad hon kan för att sprida glädje genom att se alla och vara så positiv som möjligt. I en förtröstan till Gud och livet kan hon leva utan att låda sig nedslås av det onda i världen.
Glädjen i att vara kyrkvärd
Birgitta är en av kyrkvärdarna i Apelvikshöjds kyrka och hälsar de som kommer till gudstjänsten välkomna.
- Man får välkomna människor in i kyrkan. Välkomna varje människa. Att de ska känna sig välkomnade, omslutna och sedda. Det är för mig a och o som kyrkvärd och som kyrka. Att vi ser människor. Alla, alla sorter.
Birgitta pratar väl om hur hon har blivit välkomnade i Apelvikshöjds kyrka och känner sig hemma där. Hon är inte den enda som känner så och i egenskap av kyrkvärd måste hon hantera det här lite tacksamma problemet, att många söker sig till gudstjänsten.
- Nästan varje söndag måste vi ha extrastolar på diverse ställen. Och sen blir det fullt. Då får dom sitta i kafferummet. Då hör dom, men ser inte. Vi får inte ha för många här ute i kapprummet, säger hon och pekar mot entréhallen som förbinder de olika delarna i Apelvikshöjds kyrka med varandra. För då är det brandskyddet. Då kan det bli fullt. Men vi är många här på söndagarna. Vi är många vid kaffet efteråt.
Text: Kent Pettersson