– Det fanns en tid när jag gick på gymnasiet då jag inte alls visste vem jag var. Att fråga vem jag var, det var som att fråga vad som finns utanför universum. Jag visste att jag skulle svara när någon sa mitt namn Sara, men tänkte att de andra verkar veta vem jag är. Men jag visste inte.
Nu har det gått mer än femton år sedan Sara Axelsson gick på gymnasiet men hon vet fortfarande inte vem hon är. Vid de orden kan det i första anblicken verka som att det är en vilsen och osäker kvinna. Om man inte vet vem man är kan man ju inte vara speciellt trygg.
Verkligheten är helt annorlunda, den enkla logiken att om någon säger si följer så som en given fortsättning stämmer inte. Så svart eller vitt är det inte. Livet innehåller fler färger för att använda ett begrepp Sara tycker om att använda. Kanske för att hon är en färgstark person med många roller i livet.
Artist och ungdomsledare
Sara Axelsson arbetar sedan ett år tillbaka som församlingsassistent i Varbergs församling. Tjänsten är på halvtid med fokus på ungdomar och konfirmander. Under hösten kommer Sara ikläda sig en helt annan roll under resten av yrkeslivet. Då blir det som Maria von Trapp i musikalen The Sound of Music som sätts upp på Lisbergsteatern. Det är femte gången Sara spelar Maria, två gånger tidigare på Lisebergsteatern och på Intiman i Stockholm samt Storan i Falkenberg.
Rollen är komplex och innehåller många bottnar, som livet självt. Sara tycker att den har många likheter med hur vi förändras som människor. På en bänk i gamla stenbrottet i Varberg sitter Sara och resonerar kring att veta vem hon är och att utvecklas som människa. Hon drar sig lite för att använda ordet utvecklas, för det handlar kanske inte om det. Ordet utveckling i sig handlar om att något blir bättre, men så kanske vi inte kan säga. Hon pratar om att landa i sina skor, eller kanske kan vi säga förändras.
Varje ord som Sara lugnt och stilla använder för att formulera meningar som beskriver tankar bottnar i henne själv. En trygg kvinna som inte har något behov av att definiera sig själv.
– Jag tror att det är Gud som bär på den sanningen om oss själva. När vi är i honom får vi smaka mer av den. Kanske att man upplever att man får fler färger. Kanske att man blir mer hel.
Inbjudan till icke-kontroll
Förr kunde Sara tycka att det var ett problem att hon inte visste vem hon var, men inte längre. Nu försöker hon inte definiera det. Inte heller frågan om meningen med livet som filosofisk fråga är viktig för henne. Grunden, stabiliteten och tryggheten är istället en stark tillit och förtröstan på Gud.
– Gud inbjuder mig mer och mer till en ickekontroll.
Sara liksom bara är och har inget behov av att definiera sig själv genom inre eller yttre egenskaper. Att Gud vill henne är tillräckligt och grunden till allt.
Ett samhälle och människor som försöker definiera sig och skapa mening utan Gud blir rotlöst. Det är ingen konstig tanke för Sara som önskar att fler kunde få uppleva den starka grund som samhörigheten med honom kan ge.
– Det grundläggande är sökandet efter kärlek som man på många sätt kan hitta substitut för. Men det finns bara i relation till Gud tror jag. Det är där livet kan få sin rätta plats, säger Sara. På något sätt vill jag sträcka ut min hand och låta Jesus ta tag i den och leda mig. Och visa mig livet ur hans perspektiv. Det är min önskan.
