2. Den stilla staden
Under 17- och 1800-talet började städer byggas efter en ny och mer organiserad inriktning. När kyrkogårdar börjar anläggas utanför städerna organiseras de efter samma principer - en stilla stad för de döda.
Inspirerade av stadsbyggnad i Europa blev många arkitekter och beslutsfattare i städerna under 17- och 1800-talet engagerade i att ordna de svenska städerna på ett nytt modernt sätt. Samma principer kom då även att gälla för kyrkogårdarna som började anläggas utanför städerna.
Man ville skapa regelbundna funktionella städer för en växande befolkning där själva stadsplanen skulle hjälpa till att hålla ordning och skapa sunda miljöer. En rätlinjig plan var att föredra med kvadratiska kvarter och raka gator.
De flesta städer som fanns vid den här tiden var gamla och hade växt fram mer organiskt över en lång tidsperiod. Gatorna slingrade sig mellan oregelbundna kvarter, det kunde vara backigt med stora höjdskillnader och i regel fanns varken ordentliga avloppssystem eller försörjning med rent vatten.
Kyrkogården flyttar från staden
Redan från 1500-talet hade det klagats på att kyrkogårdar i större städer både i Europa och i Sverige inte sköttes ordentligt och därmed riskerade sprida sjukdomar. Vid sekelskiftet 1700/1800 började begravningsplatser därför anläggas utanför städer. Fram till dess var det vanligaste att döda stadsbor begravdes på den kyrkogård som omgärdade stadens kyrka.
Ofta var städernas kyrkogårdar trånga och till ytan oregelbundna platser som använts i flera hundra år som begravningsplatser. De kunde vara dåligt dränerade och det var inte ovanligt att lössläppta djur i städerna, grisar och kor, gick omkring på kyrkogårdarna och bökade och betade. Det fanns då stor risk att de gravsatta hamnade lite huller om buller på marken.
I en växande stadsbefolkning var det lätt att smittor och sjukdomar spreds och dödligheten i svenska städer var hög vid den här tiden. Inte så konstigt då att kyrkogårdarna utmålades som hälsovådliga platser.
Individen hamnar i fokus
Vid slutet av 1700-talet skedde en förskjutning på svenska kyrkogårdar mot individen och familjen och bort från släkten, ätten och gården/egendomen. Den kunskap om de dödas sociala och ekonomiska status, som förmedlas genom kyrkogårdarna går därefter via personen/individen, inte hushållet och släkten/ätten som tidigare. Kyrkogårdarna ses från nu också som estetiska platser som ska förmedla känslor eller kanske bara ge avkoppling, de anläggs som engelska parker/trädgårdar med promenadstråk och konstfulla gravanläggningar som ska minna om framstående kvinnor och män. Personliga gravmonument ovan jord blir vanligare under 1700-talet.
Begravningsplatserna under 1800-talet skulle ordnas effektivt för att förhindra lukt och smittsamma sjukdomar. Kyrkogårdarna fylldes med gravmonument och gravvårdar sorterade efter social och ekonomisk klass. De anlades utanför städerna vilket ledde till att alla stadens avlidna invånare samlades på en och samma begravningsplats. Det skapade behov av att markera social och ekonomisk status hos de som begravts.
Begravningsplatserna blev som städer för de döda.
Den stilla staden väntar på er
Under invigningen av nya begravningsplatsen i Västerås 1818 uppmanar Wallin åhörarna att betrakta kyrkogården som de dödas rum där deras ben en gång ska vila, stilla rum där inga skillnader finns mellan människor.
När Wallin nio år senare, som pastor primarius i Stockholm, inviger Norra begravningsplatsen talar han om att en ny stad nu har byggts i kontrast till den gamla, till Stockholm för de levande.
”Från den gamla fädernestaden äro utgångna er vise och edra äldste edra domare och edra herdar, de äro komne att lägga grunden till en ny stad vars murar skola stå trygga, vars hyddor ej skola behöva försäkras mot eld och våda, på vars gator intet rop skall väcka de sovande och mellan vars grannar ingen tvist skall uppstå. På dess lugna område skola boningar tätt vid varandra byggas, trånga boningar, dock får ni alla rum”.
Vidare säger Wallin i sitt tal:
”Och den stilla staden är ju redan byggd! Dess våningar stå inredda och väntar på er. Huru snart kommen I, utflyttande nybyggare! -I veten det ej, eller viljen kanske ej veta det. Men ack! Huru snart skolen I ej komma.”
Den stilla staden framställs som en trygg plats, där man lugnt kan sova och invänta den yttersta dagen. Det blir nästan som att kyrkogården då blir en förgård till himmelen.
Alla var inte inbjudna
Den trygga sömnen på kyrkogården var dock bara till för dem som ansågs ha levt ett strävsamt och rättfärdigt liv. Därmed fanns alltså de som inte fick plats i den nya stilla staden. De som inte tilläts passa in i de levandes stad passade heller inte in på de nya kyrkogårdarna.
Det kunde vara personer med diagnoser som psykiskt sjuka, ”utvecklingsstörda”, personer med smittsamma sjukdomar, brottslingar och fattighjon. De begravdes i regel separat, på sjukhusens begravningsplatser, i skogen eller på undanskymda platser inom begravningsplatsen.
Det förekom redan tidigare att en del döda inte begravdes på kyrkogårdarna men då i regel av religiösa skäl, till exempel gällde det de som tagit sina egna liv eller mördat andra.