1. Erik Hahrs Hovdestalund

Åter till: Kartan

Därför blev det just Hovdestalund

I början av 1900-talet letade man efter en plats att bygga en ny begravningsplats på. Under de första två årtiondena av 1900-talet hade Västerås befolkning ökat rekordartat, från 10 000, år 1900 till 30 000, år 1920. Omkring 350 människor dog varje år.

Östra kyrkogården som stod klar för användning 1875, skulle inte räcka länge och de andra, äldre, begravningsplatserna i centrum var inte i fullt bruk vid 1900-talets början.

Efter utredning fanns tre alternativa platser som ansågs möjliga för en ny begravningsplats: Vallby (där friluftsmuseet ligger idag), södra Skallberget och Hovdestalund. Utredningarna visade att Vallby var det bästa alternativet, både vad gällde lämplig jordmån och geografiskt läge. Men marken ägdes av staten och det gick inte att komma överens om priset.

År 1918 kom så Spanska sjukan och runt 300 personer ytterligare dog i Västerås. Både stadens planerare och kyrkans ansvariga, Kyrkorådet, insåg att det var bråttom att få till en ny begravningsplats.

Trots att Hovdestalund inte ansetts vara det bästa alternativet blev det ändå bestämt att den nya begravningsplatsen skulle anläggas där. Framför allt eftersom marken ägdes av Västerås stad, som utan krångel kunde komma överens med Domkyrkoförsamlingen om överlåtelse av äganderätten.

Uppdraget att rita begravningsplatsen på Hovdestalund gick till Erik Hahr. Hans ritning från 1919 låg sedan till grund för de delar av platsen som iordninggjordes under årtiondena fram till 1950-talet.

Därefter utvecklades områdena mera fritt från Erik Hahrs ritning, även om den utgjort grundidén för hur Hovdestalund utformats. Anpassningar gjordes utifrån tidens behov och möjlighet samt de idéströmningar som gällde.

Hovdestalunds begravningsplats invigdes vid midsommartid 1924 av biskopen i Västerås stift Einar Billing.

Från ritning till verklighet

Erik Hahr fick alltså i uppdrag att göra ritningar till den nya begravningsplatsen 1919 och efter två år, 1921, var de klara. Men första spadtaget till den nya begravningsplatsen togs redan den 1 september 1920 då det var nödvändigt med ett omfattande dräneringssystem innan marken kunde användas för begravningar.

När markförberedelserna var avklarade och ritningen helt färdig kunde man börja anlägga gångar, planteringar, gravkvarter med mera. Allt var nytt – det hade aldrig anlagts en sådan här kyrkogård i Västerås förut. Så här stod det i en artikel i VLT:

”För Västerås del möter här en fullständigt ny anordning. De gamla kyrkogårdarnas stora fält där begravning sker i ett flertal efter varandra följande rader letar man förgäves efter. Gravfältet är här sönderdelat av ett flertal parallellt löpande gångbanor. Begravningsområdena mellan dessa gångbanor rymma endast tvenne rader gravar och mellan dessa rader äro häckar av syrén jämte enstaka träd, planterade. När dessa häckar hunnit växa upp blir varje gångbana en för sig själv sluten och vacker enhet med en rad av gravplatser på ömse sidor.”

Stadsträdgårdsmästaren i Västerås direktör Anders Follmer ansvarade för anläggningsarbetet och all växtlighet. Det tog förstås många år innan det var klart, växterna planterade, vägarna farbara och gravsättningsmarken förberedd. Till en del av anläggningsarbetena, som grävning, röjning, murning med mera användes arbetslösa industriarbetare som hade svårt med försörjningen när det gick dåligt för verkstadsföretagen.

Först ut bland de ”nya” kyrkogårdarna var Skogskyrkogården i Enskede/Stockholm som invigdes 19 september 1920. Alltså dryga två veckor efter att första spadtaget togs för Hovdestalund.

Erik Hahrs tankar om utformningen

Erik Hahr var romantiker med en egen stil, men som arkitekt lät han sig gärna inspireras av kollegers verk, såväl äldre som samtida. Just under den period när han ritade Hovdestalund var det stort fokus i kyrkogårds- och arkitekt-Sverige på två andra mycket stora och omdiskuterade projekt: dels Skogskyrkogården i Enskede söder om Stockholm dels Östra kyrkogården i Malmö.

Det var Stockholms stad som 1914 utlyst en så kallad ”idé-tävling” där premisserna var:
-Besökaren ska kunna uppleva att liv och död ständigt pågår, som en evig process, liv-död-liv
-Platsen ska vara estetisk och konstnärlig
-Området ska vara värdigt, utan monument och med lika stora gravar för alla
-Skog och natur ska bevaras så mycket som möjligt

Många av tidens arkitekter och landskapsutformare deltog med bidrag. Förutom att rita och forma naturen ingick också att rita kapell och krematorium. Vann gjorde förslaget Tallum av arkitekterna Gunnar Asplund (1885-1940) och Sigurd Lewerentz (1885-1975).

Sigurd Lewerentz vann också arkitekttävlingen om att utforma Malmös nya stora begravningsplats, Östra kyrkogården med kapell och krematorium. 

Erik Hahr saknade alltså varken inspiration eller förebilder när han påbörjade utformningen av Hovdestalunds begravningsplats 1919. Vad som är känt, finns bara en enda skiss bevarad av Erik Hahr. Där framgår inte hur han tänkt med växtligheten, storlek på gravplatser eller utformning av gravvårdar. Men han har ritat in ett kapell och ett krematorium, det sistnämnda blev aldrig byggt enligt hans ritning.

Ändhållplats och viloplats

Utifrån Erik Hahrs ritning kan man dock se att han troligtvis inspirerats av premisserna inför idé-tävlingen till Skogskyrkogården.

För det första har han vinnlagt sig om att bevara så mycket skog och natur som möjligt, han har till och med låtit plantera ett femtiotal tallar. Han har också tagit fasta på besökarens upplevelse av att liv och död ständigt pågår. Det framgår av att han gjorde den södra entrén som en ändhållplats i en tänkt spårvägslinje från Västerås till den nya begravningsplatsen.

På skissen står ”ändhållplats”. Från denna leder en rak väg i kanske 40 graders lutning uppför en lång backe till en halvcirkelformad plats med några mycket stora ekar. Den här platsen blir en del av besökarens upplevelse och kallas i skissen för ”viloplatsen”.

Här kan man ta igen sig efter den långa promenaden i uppförslut men både promenaden och viloplatsen kan ses som symboler för livets övergång till döden och tillbaka igen. Från det verkliga livet i staden kommer besökaren först till ändhållplatsen, en symbol för att här tar livets vandring slut. Därefter tar prövningen vid, promenaden i uppförsbacken, som en liknelse av livets vandring, lite motigt uppför med rakt mot döden, sedan evigt liv.

Efter den tyngsta delen av uppförsbacken i promenaden från ändhållplatsen erbjuds man en stunds vila under urgamla ekars grenverk, där löven på sommaren skuggar skönt varma dagar och silar solljuset i varma färger långt in i september. Viloplatsen kan symbolisera eftertanken och/eller den mentala förberedelsen inför den stora resan.

Efter vilan påbörjas sista etappen på ”livets väg”. Den inleds med att man går genom en portal i en naturlig eller (troligtvis) tillskapad jordvall som ramar in ett av de första, nu äldsta, gravområdena, som vägen passerar rakt genom.

Efter denna påminnelse om livets förgänglighet och dödens ständiga närvaro går vägen, och besökaren, genom öppningen i en bastant bogårdsmur för att avslutas i en ganska stor grusad cirkelformad plats. Från platsen leder en mindre grusad gång till entrén till Sankt Davids begravningskapell, som kan sägas vara den sista passagen innan stoftet från den döda begravs i jorden, i väntan på/med förhoppning om ett liv efter detta.  

Alltså använde Erik Hahr både den befintliga naturen med stora gamla ekar, skogsområden och betesmarker för att på ett symboliskt sätt förmedla livets kretslopp, vår, sommar, höst, vinter = födelse, levnad, ålderdom, död.

Han konstruerade också vägen i nord-sydlig riktning som en genomgående axel i hela området. Den som följde vägen från början till slut kunde symboliskt uppleva olika faser i slutskedet av det mänskliga livet, såsom ändhållplats, viloplats för eftertanke, rum för avsked, jordande och förhoppningsvis ett liv efter detta.

Erik Hahr

Erik Hahr (1869-1944), var svensk arkitekt och stadsplanerare. Stadsarkitekt i Västerås 1909-1935. Han drev också egen arkitektverksamhet från 1897 i Stockholm. Han var känd för sin omsorg om stadsmiljön. Byggnaderna han ritade i Västerås uppfördes ofta i tegel och skapade därigenom ett sammanhang med arkitekturen i den medeltida domkyrkan och de stora verkstäderna i stadens centrala industriområden.