25. Fägringen
Med fägring menas de blommande växter som finns på kyrkogårdar och begravningsplatser: träd, buskar och blommor, men också de som planteras i gravrabatter från tidig vår till sen höst.
I dag är det vanligt att kyrkogårdsförvaltningar tar emot beställningar och planterar och sköter gravrabatterna, men det är en relativt ny företeelse.
Från medeltiden fram till 1700-talets slut var svenska kyrkogårdar mycket enkla till sin utformning. Gravarna stod till synes slumpmässigt utspridda på en ganska ojämn, ängsartad yta. Det ändrades under 1800-talet då begravningsplatsernas utformning hamnade i fokus, bland annat beroende på stark befolkningsökning och ett förbud mot att begrava döda inne i kyrkorna.
Kyrkogården blir en park
Vid ungefär samma tid hade man också börjat anlägga parker i svenska städer. Inspiration kom från Europa och arkitekter anlitades både till att utforma parker och begravningsplatser. De nya begravningsplatserna i anslutning till större städer blev därför ofta parkliknande, med stora träd, buskage, grusgångar och gräsmattor. Gravmarken indelades i kvarter, precis som i staden.
Till park- och kyrkogårdsprojekten runtom i landet gick det åt stora mängder träd, buskar, rosor, och perenner. Växterna levererades från någon av alla de nya plantskolor som startades i Sverige under 1800-talet, bara i Västerås fanns flera plant- och grönsaksodlare. Man importerade också växter från de stora plantskolorna på kontinenten, inte minst träd och rosor. Men många kyrkogårdar på lansbygden var fortsatt enkla.
Lokala trädgårdsmästare
När fler människor efter hand fick möjlighet att skaffa växter för gravplatsutsmyckning hos traktens trädgårdsmästare föll kanske valet på en rabattros eller några liljelökar.
Runt förra sekelskiftet blev det också vanligare med produktion av prydnadsväxter under glas. Trädgårdsmästarna odlade mer och mer ettåriga utplanteringsväxter och dessa blev så småningom vanliga även på kyrkogårdarna.
Med tiden blev ”gravrabatten” framför gravvården med de gravsattas namn mer och mer kyrkogårdsförvaltningens angelägenhet, genom avtal om gravskötsel. Från mitten av 1900-talet blir utplanteringsväxter de dominerande växterna på gravplatser.
De påkostade familjegravarna
Begravningsplatser och kyrkogårdar fick med tiden en klassbetonad indelning med påkostade familjegravar och enklare gravar i rader inne i kvarteren, så kallade allmänna varvet-gravar, där gravplatsen ofta markerades med en gravkulle och ett enklare kors i trä.
De påkostade familjegravarna, med krattad grusyta, stenramar och staket eller kättingar i gjutjärn, hade ofta planteringar med rosor, perenner och lökar, ibland även urnor i gjutjärn som fylldes med färska blommor. Som pricken över i kunde ett par sorgeträd med hängande grenverk planteras på var sida av gravvården, som i regel var en väl bearbetad och hög gravsten.
Men för många var det inget alternativ att köpa växter till gravsmyckning. I stället togs växter med från trädgården hemma. I första hand växter som var lätta att dela eller på annat sätt möjliga att förmera.