24. Gräset
På nästan alla kyrkogårdar och begravningsplatser finns stora ytor med mer eller mindre klippt gräsmatta. Historiskt sett har gräs och äng alltid funnits på kyrkogårdar och begravningsplatser.
Under mycket lång tid, kanske så långt tillbaka som till medeltiden, hade klockaren rätt att låta sina djur beta på kyrkogården, eller annars slå gräset och ge sina djur det som hö om vintern.
Vi vet att det var så på 1500-talet eftersom Gustav Vasa i ett brev från 1554 klagade på detta och ville att allt bete på kyrkogårdar skulle upphöra. Hans begäran fick inget gehör, utan det kom att dröja ända till 1819 innan klockarens rättigheter försvann.
Gamla foton, på kyrkogårdar i Västerås och runtom i Sverige, från 1800-talets slut och fram till 1950/-60-talet, visar att marken på kyrkogårdar nästan alltid täckts av gräs i olika grad av klippning, för det mesta ganska högt.
Ofta ser det mer ut som en äng än en vårdad gräsmatta. Även på kyrkogårdar där det fanns större och mer påkostade gravanläggningar tilläts gräset växa någorlunda fritt där det hade utrymme att komma upp.
God miljö och biologisk mångfald
Gräsmattans utseende och skötsel på svenska kyrkogårdar har förändrats i takt med den tekniska utvecklingen. På 1960-talet kom åkgräsklippare som gjorde det möjligt att klippa stora gräsytor många gånger under en säsong. Idealet blev då ofta hårt nedklippta gröna fält och även kort gräs mellan gravplatser.
I takt med att kyrkogårdarnas maskiner elektrifieras och kraven på god arbetsmiljö ökar, förändras också skötseln av kyrkogårdarnas gräsmattor. Det är inte längre möjligt för en kyrkogårdsarbetare att klippa stora gräsytor med bensindriven åkgräsklippare.
Samtidigt har medvetenheten om vikten av hållbara miljöer och biologisk mångfald blivit vägledande för hur skötsel av bland annat gräsmattor på kyrkogårdar och begravningsplatser planeras och utförs.
Utvecklingen från andra halvan av 1900-talet till nu har gått från hårt nedklippta gräsytor till fler inslag av äng på kyrkogårdar och begravningsplatser, till exempel på mark som inte blivit använd för gravsättning än, med variationer i höjd och blomstring.
På sätt och vis är det en viss förändring tillbaka till hur kyrkogårdarna såg ut i äldre tider, och knyter på så vis ihop dåtid och nutid till förmån för bevarandet av kulturarvet.