7. Krematoriekapellet

Åter till: Kartan

Korsets kapell

Korsets kapell, med högt i tak och fasta bänkar har karaktär av en traditionell kyrka. Byggnadens gula fasadtegel återfinns i väggen längst fram, sidoväggarna består av jugoslavisk ek och taket av furu.

Längst fram i rummet finns skulptören Roberts Nilssons fondvägg i skulpterat, delvis förgyllt, delvis målat trä. Det centrala partiet består av ett kors med förgylld, skålformad oval. Ramen symboliserar olika livsvägar från födelsen till döden. Omkring detta centrum står strålknippen som belyses från dolda ljuskällor. På läktaren bak i rummet finns en traditionell kyrkorgel.

Kapellet har plats för 150 personer.

S:t Ilians kapell

Kapellet har sin ingång lite längre ner mot Svartån. På vägen dit passerar man en vilsam innergård med plantering av blommor, buskar och träd. Där läggs kransar och kistdekorationer ut efter begravningsceremonin.

S:t Ilian är ett mindre kapell med ett rikt ljusinsläpp genom ena sidans långa glasvägg, som också ger en fin vy mot Svartådalen. Väggen längst fram i kapellet har fyllts med en symbolisk målning i tempera av konstnären Tor Hörlin. Målningen heter ”Inför evigheten” och är en i huvudsak nonfigurativ komposition kring en stomme av tre ljusstrålar som utgår från ett ljuscentrum med ”Den eviga staden”. I målningens vänstra del finns en grupp människor ställda inför ”Evigheten”.

S:t Ilians kapell är Hovdestalunds mellankapell och har plats för 45 personer.

S:ta Gertruds kapell

Kapellet var från början främst ett kistmottagningsrum i en egen åtta-kantig byggnad som också skulle kunna fungera som ett litet kapell med rum för cirka 15 personer. Entrén ligger på baksidan av byggnaden och vetter ut mot åsluttningen. Nu fungerar det enbart som kapell.

I kapellet är väggarna klädda med en glasmosaik. Konstverket har ett uppståndelsemotiv och har formats av konstnären Björn Hallström, som med det vann en tävling utlyst på konstfack. Konstnären var elev där 1952.

Som en del i den konstnärliga utsmyckningen ingick även ett draperi i kapellets fondnisch. Det vävdes av en före detta elev på Konstfack, men namnet på den konstnären är tyvärr okänt.

Krematoriet

Planerna på ett krematorie i Västerås väcktes 1933. Troligen var det praktiska skäl som gjorde att man övervägde en ny begravningsform. Befolkningen växte och städernas begravningsplatser blev fort fyllda.

I den kristna kyrkan finns annars ingen tradition när det gäller kremering, istället ansåg man det viktigt att kroppen begrovs intakt så att den kunde uppstå när Jesus kom tillbaka för att uppväcka de döda.

Men för 30-talets förespråkare för kremation fanns det inga sådana teologiska hinder. De ansåg att uppståndelsekroppen skulle vara av ett annat slag än den jordiska.

Dock dröjde det ända till 1950 innan det första spadtaget på krematoriekapellet togs. Förseningen berodde dels på att man fick nya idéer när det gällde utformningen, men framför allt på att andra världskriget kom emellan. Det var stor brist på både byggarbetare och byggnadsmaterial under och efter kriget, så man blev tvungen att vädja till både regering och Hans majestät för att få bygget beviljat. Till slut gav Kungliga byggnadsstyrelsen tillstånd till bygget och ett lån om 500 000 kronor, som skulle täcka byggkostnaden.

Att de första planerna fick 20 år på sig att mogna var i efterhand lyckligt för bygget. Under de 20 åren ökade Västerås från 1000 fler invånare per år till 2000 fler per år, och det först planerade bygget skulle inte ha räckt att betjäna det behov som uppkom.

Arkitekterna som låg bakom första förslaget ”Ett plan” var G Birch-Lindgren och Rudolf Holmgren. De vann över tre andra förslag. Det slutliga förslaget bär deras namn men ligger ganska långt från den ursprungliga idén.

I november 1953 stod krematoriekapellet färdigt.