3. Kyrkogårdskonst

Åter till: Kartan

I slutet av 1800-talet började konstnärer, författare, konstvetare och arkitekter intressera sig för hur gravvårdarna var utformade på svenska kyrkogårdar. Särskilt på de stora begravningsplatserna utanför storstäder som Stockholm och Göteborg. Många var starka kritiker till den gravkultur som utvecklats under 1800-talet då sociala och ekonomiska skillnader blev viktiga att markera även på kyrkogårdarna. Rika och betydelsefulla personer fick stora och dyra gravvårdar medan mindre bemedlade avlidnas gravar markerade med enkla träkors eller små gravstenar.

En biskop, Gottfrid Billing, lär ha sagt när han såg ut över en sådan kyrkogård: 

”Det här är ingen kyrkogård, det är en taxeringskalender”.

Många kritiker anmärkte också på att när många stora gravvårdar med höga stenar, staket och andra skrymmande anordningar stod tätt på kyrkogårdarna blev man som besökare översköljd av död. Det var ingen behaglig känsla och därför önskade man tona ned gravvårdarna till förmån för naturen, parken och växtligheten. 

Enklare gravvårdar

I den offentliga debatten om hur framtida gravplatser, kyrkogårdar och begravningsplatser skulle utformas var arkitekten Harald Wadsjö en stark röst. 

Han var mycket intresserad av kyrkogårdar och kyrkogårdskultur och inventerade själv ett stort antal kyrkogårdar runtom i landet på 1910-talet. Han deltog också, tillsammans med trädgårdsarkitekten Ester Claesson, i arkitekttävlingen om att utforma en ny stor begravningsplats, söder om Stockholm. Tävlingen avgjordes 1914 då Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz bidrag Tallum vann, som senare förverkligades i Skogskyrkogården, idag med på Världsarvslistan.

Harald Wadsjö fortsatte sin gärning för att förnya de svenska kyrkogårdarna. Han sammanfattade sina iakttagelser och förslag i två böcker: Kyrkogårdskonst, utgiven 1919 och Gravkonst utgiven 1930. Den senare kom till efter en utställning av nya och gamla gravstenar som anordnades på Skansen i Stockholm samma år.

Flera av de nya stenarna var ritade av Harald Wadsjö vars ambition var att slå ihop gammalt hantverk och uttryck med de moderna kraven på ljus och luft och lågmäldhet. I boken Gravkonst samlades ritningar på stenar som var med på utställningen på Skansen 1928.

Här på Hovdestalund finns idag flera gravstenar som hämtats direkt ur boken.

Gravvårdarna säger något om sin tid

Gravvårdar på svenska kyrkogårdar ser olika ut – beroende på kultur, religion, sedvänjor, de anhörigas ekonomi, rådande teknik etcetera.

Hur gravvården ser ut har varit viktigt, det kan vi se genom historien.

Före kristen tid i Sverige finns gravar synliga än i dag som till exempel stora gravhögar vid Anundshög utanför Västerås och Gamla Uppsala. 

Sedan kristendomen etablerades i Sverige har de förkristna gravfälten (som de benämns inom arkeologin idag) blivit kyrkogårdar och från 1800-talet begravningsplatser.

Gemensamt över tid för historiska gravfält, kyrkogårdar och begravningsplatser är bruket av att markera en gravplats.

Över vissa gravplatser har gravvårdar rests som är avsedda att finnas kvar ”för evig tid” medan andra, inte har eller har haft en sådan typ av anläggning, till exempel dagens minneslundar.

Gravhögar

Gravmarkering i form av en jordhög är i Sverige mycket gamla, gravplatser täckta med en eller flera stenar är likaså väldigt gamla. Här kan man tänka på stenålderns gånggrifter och dösar, stora monument av stenar lagda på varandra för att bilda rum eller små kammare, som kanske skulle symbolisera ett hem eller en boplats, eller kanske den plats man tänktes komma till efter döden. 

Gravhögar användes också senare, både på bronsåldern och järnåldern, i lite varierande utförande. Skicket med gravhögar levde vidare på de äldsta kristna kyrkogårdarna, som lär ha varit uppdelade utifrån bygdens släkter och gårdar där gravar markerades med högar. Gravhögen har funnits med på kyrkogårdarna ända fram till idag, om än mer stiliserad, som den gravkulle många önskar ha över en anhörigs kistgravplats.