23. Skogen
Skogen på Hovdestalund ger begravningsplatsen karaktär. De gamla lövträden sträcker sig mot himlen och ljuset och under dem trängs de yngre mindre träden för att också få se solen.
Skogen är en viktig del av områdets historia och berättar om hur det såg ut här förr, långt innan det blev en begravningsplats.
De äldsta kartor som finns över området som idag utgör Hovdestalunds begravningsplats är från 1600-talet. De visar ett ganska stenigt och bergigt landskap, beväxt med skog på åsens höjd men med betesmark på sluttningarna. Längst i öster, mot Rocklundaåsen fanns odlingsmark.
Även foton, från de nordvästra delarna av området, strax innan begravningsplatsen började anläggas på 1920-talet, visar tät skog med både barr- och lövträd och rätt så mycket undervegetation.
Sedan begravningsplatsen började anläggas på 1920-talet har den gamla skogen i viss mån röjts, men i första hand verkar den ha glesats ur. Barrträden har tagits ned till förmån för lövträden, framför allt ek och björk. Under de hundra år som det varit begravningsplats har ekarna fått utrymme att växa fritt och sträcka ut sina kronor.
De höga resliga tallarna i kvarteren sydost om Sankt Davids planterades när begravningsplatsen anlades.
Troligtvis har arkitekten Erik Hahr, men kanske också trädgårdsmästare Follmer, som ansvarade för själva anläggande av begravningsplatsen, inspirerats av den samtida och mycket uppmärksammade tillkomsten av Skogskyrkogården i Enskede. Där hade arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz tillskrivit skogen den största betydelse:
”Skogen är /…/ det stora temat och vägar, byggnader och gravar infogar sig utan åthävor bland träden”.