Det kan verka underligt att vi äter semlor i fastan. Semlor är knappast fastemat.
Fastan är påskens förberedelsetid. Den ska vara 40 dagar lång, eftersom det judiska folkets ökenvandring varade i 40 år. På samma sätt gick Jesus ut 40 dagar i öknen efter att han döpts i Jordan av Johannes Döparen.
De 40 dagarna före påsken inleds med askonsdagen. I år infaller askonsdagen redan den 14 februari, eftersom påsken är tidig.
Dagen före askonsdagen är fettisdagen. Den heter så för att då ska vi äta upp oss ordentligt före fastan. På många håll i världen är det stor fest på fettisdagen och i tre dagar före den. Det är karneval, vilket betyder ”farväl till köttet”. I varmare länder ser vi hur de dansar på gatorna. Dagen efter – alltså på askonsdagen – är det påbjuden tystnad. I latinamerikanska miljonstäder är det aldrig så lugnt som på askonsdagen, när fastan inleds.
Semlorna är vårt svenska karnevalsbröd, som hör hemma före fastan. Semlorna ska vara bakade på det allra finaste vetemjölet, på latin similia, där av namnet semla. I det gamla fattigsverige var det skillnad på olika mjölsorter. Mina förfäder i Småland berättade om skammen i småskolan när de fick äta sitt grova bröd hemifrån medan andra hade med sig ljust matbröd. Semlorna ska alltså vara bakade på det allra vitaste vetemjölet. Även om det är fettisdag bör vi äta med försiktighet. Det lär vi oss av kung Adolf Fredrik: Fettisdagen 1771 dog han av en stroke. Det brukar sägas att kungen åt ihjäl sig på semlor, men på menyn stod även surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, samt ”böckling ock Champagnevin”.
På ett ställe i Bibeln nämns semlor. Det är under ökenvandringen, när judarna är befriade ur Egypten och förflyttar sig över Sinaihalvön. Då blir det brist på mat och upprorsstämning bryter ut. Mitt i oron faller manna från himlen och de kan äta sig mätta. I 1917 års Bibelöversättning står det i Andra Moseboken 16:31, att ”det smakade såsom semla med honung”.
När vi ätit vår semla kommer så fastan. I vår tid har fastan blivit högaktuell. Det är uppenbart att vi i Västerlandet har en livsstil som inte jordens resurser kommer att klara. Det visar till exempel vår påverkan på klimatet. Det är ingen liten privatsak med den gemensamma framtiden. Vi skulle behöva kollektivt besinna oss. Är det inte så att vi behöver fastetiden fram till påsk för att tillsammans tänka igenom hur vi, var och en, ska bidra till det gemensamma? Fastan vänder oss bort från våra egna jag-projekt. Den riktar oss mot medmänniskan, skapelsen och mot Gud. Det finns en djupare verklighet. Det kan låta både hoppfullt och allvarligt, och det är det också. Vi lever i en allvarstid, så vi behöver hopp. Fastan fram till påsk rymmer både allvar och hopp.
Mikael Mogren
Biskop, Västerås stift.