Glad påsk önskar biskop Mikael Mogren.
Utifrån aktuell forskning diskuterar han den nordiska folkkyrkligheten. I alla de nordiska länderna finns en öppen och inkluderande form av kyrkotillhörighet som omfattar majoriteten av invånarna. Den brukar kallas folkkyrklighet och de senaste åren har den fått allt svårare att hävda sig. Anledningen tycks vara att den allmänna uppfattningen om kyrkotillhörighet och kristen tro alltmer har amerikaniserats.
Glad påsk! För mig betyder påsken starka färger. Hemma ska det vara färgglatt på påskbordet. Så var det även på min lågstadieskola i Sydnärke. Inför påsken skapade vi ett landskap på en bred bänk.
Det ska vara en explosion av färger när det är påsk! sa vår lärare Maj Eriksson och skrattade.
Så vi ritade regnbågar i klara färger som vi tejpade upp på väggen. Minns jag rätt placerade vi olika små leksaker i påsklandskapet: dockor, djur, traktorer och grävmaskiner. Fröken Maj hade tillbringat sina första år i Eritrea så hon ställde dit saker därifrån. Allvaret var inte att ta miste på, eftersom tre kors var resta i nysått gräs bland påskliljor av piprensare och knäckformar. När hela landskapet var klart lyste det av färger. Det landskap vi skapade i Åmmebergs skola bär jag med mig som en vision av det goda samhället. Samtidigt är det en bild av folkkyrkan.
Den finlandssvenska sociologen Eila Helander, pensionerad professor vid universitet i Helsingfors, har i sin forskning undersökt de nordiska folkkyrkorna i relation till sina befolkningar. Finland, Norge, Danmark, Island och Sverige har lutherska folkkyrkor som alla omfattar majoriteten av ländernas invånare. Folkkyrkorna i Norden är evangeliska och lutherska. De förvaltar en lång historia tillbaka till upplysning och medeltid, ända till Jesus och judendomen. Folkkyrkorna är en av de outtalade faktorer som förenar länderna i norr. Helanders forskningsresultat säger i korthet att de nordiska länderna mycket mer präglas av evangelisk-luthersk tro och tradition än vad invånarna själva vet om. Hon menar att det finns en utbredd okunnighet om vilken betydelse kyrkorna har och har haft i sina länder. Det mesta tas för givet och är därför outtalat. Enligt Helander finns okunnigheten även hos kyrkoledarna.
Jag erkänner. Jag tillhör dem som inte alltid förstått det djupa sambandet mellan samhälle och kyrka i vårt land. Det är mycket lättare att beskriva Sveriges historia och nutid utifrån beslut fattade av kungar och politiker. Det ger mer tuggmotstånd att sätta sig in i det underifrånperspektiv som det är att välfärden i Sverige långsamt växte fram ur kyrksocknarna. Det är kanske inte allas kunskap att läskunnighet och socialvård, liksom sparbankerna och vaccinationerna, spreds över landet via kyrksocknarna.
I Dalarna syns välfärdsstatens framväxt inne i sockenkyrkorna. Ingenstans har jag sett sakristior så stora som i flera dalakyrkor. I Stora Tuna kyrka är den verkligen jättestor och i Hedemora, Mora, Leksand och Rättvik är sakristiorna som familjebostäder. I Bjursås kyrka byggdes en sakristia som till formatet var som en liten kyrka. Därför används den numera som just lillkyrka. Dessa väldiga sakristior är helt klart byggda för fler behov än förvaring av liturgiska kläder, enskilda samtal och kyrkvärdarnas förberedelse inför gudstjänsterna. Deras storlek beror på alla som skulle rymmas i dem. De stora rummen användes nämligen för undervisning långt före folkskolestadgan 1842. I sakristiorna undervisades socknens invånare och det har satt djupa spår i Dalarna. Det är Urban Claesson, professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och med ett förflutet vid Dalarnas högskola, som i sin forskning har utrett de rymliga sakristiornas ursprung som lärosalar. Från undervisningen i sakristiorna kan en lång linje dras både till Dalarnas kyrksamhet och företagsamhet: Kyrkbåtar och kyrkliga storhögtider – dräkten och släkten – har bidragit till turistindustrins framgångssaga i Dalarna. Framför allt fungerar dalfolkets kyrksamhet samhällsbyggande: Det är rötter som har gjort att regionen är på fötter och accelererar framåt.
David Thurfjell, professor vid Södertörn, har i sina två senaste böcker – "Det gudlösa folket" (2015) och "Granskogsfolk" (2020) – undersökt den religiösa hemvisten för majoriteten av invånarna i Sverige. Långt fler än femtio procent av svenskarna – liksom övriga nordbor – är vad som inom religionsvetenskapen brukar kallas folkkyrkliga. Det betyder att barnen döps, de döda får kristna begravningar, hemmen pyntas kring jul och det ska vara lite extra festligt vid påsk. I alla länderna är det en procentuellt sett liten skara som någorlunda regelbundet går till kyrkans gudstjänster. Snarast är det så att i Norden kommer de flesta till kyrkan vid livets början och livets slut, vid dop och begravningar. Samtidigt finns en djupt integrerad kristen tro. Dit räknas uppskattningar om naturen, omsorgen om människor och djur, allmän hygglighet och känsla för vad som är rätt och fel. Till ungefär 1980-talet var det självklart att den här stora mittfåran inom forskningen bedömdes som kristenheten i Sverige. Det som hände då var att begrepp som kyrkotillhörighet och religion alltmer amerikaniserades, enligt Thurfjell. Det är stor skillnad kyrkligt mellan USA och Norden: I USA måste individer regelbundet gå i gudstjänster och personligt kunna berätta om hur Gud gripit in i deras liv, för att räknas som kyrkotillhöriga. I USA fungerar nästan alla kyrkor som klassiska svenska frikyrkor.
Den amerikanska modellen av kyrklighet finns alltså även i Sverige, i de äldre frikyrkorna. När jag växte upp i Närke, betydde religiös det samma som medlemskap i en sådan frikyrka. Frikyrkligheten var svenskarnas första djupgående träning på att välja mångfald. Medlemmarna i frikyrkorna övade sig från första början på att befinna sig utanför normaliteten. Mycket gott har frikyrkorna bidragit med, till exempel när det gäller demokrati och folkbildning. David Thurfjell säger egentligen bara att det är ett annat sätt att se på kyrkotillhörighet i folkkyrkligheten än i frikyrkligheten och från 1980-talet har det senare synsättet blivit dominerande även i forskning och media. Det stora flertalets hemhörighet i en folkkyrka, där barnen döps och de döda begravs, det passar liksom inte in i den föreställningen.
Den öppna, inkluderande typ av kyrklighet som dominerar i Norden är näst intill obegriplig för många amerikaner. De nordiska folkkyrkorna däremot, gör inte skillnad på vem som är medlem eller inte. Alla är välkomna. Till folkkyrkornas DNA hör diakonin som aldrig frågar om hemhörighet eller medlemskap. Folkkyrkornas ekonomier skiljer sig mycket från kyrkorna i USA eftersom de är beroende av att ländernas invånare betalar frivillig avgift via skattsedeln. Annars klarar folkkyrkorna varken sina verksamheter eller sina fastigheter. Sammantaget är Nordens folkkyrkor annorlunda mot många av kyrkorna i USA, på samma sätt som Nordens länder är det.
Här behöver lyftas fram att folkkyrkorna är basen för olika kristna inriktningar som inte alltid delar huvudfårans alla värderingar. Det handlar om självständiga rörelser, ofta grundade i väckelser, och många gånger med konservativ syn på Bibeln och familjen. Laestadianismen är en sådan rörelse, och den är verksam framför allt i Finland och i nordligaste Sverige. I Danmark utgör Indre mission på liknande sätt en beståndsdel i Den danske Folkekirkken. Rörelser som dessa två visar att folkkyrkorna inom sig rymmer stora olikheter, med därpå följande mångfaldsträning.
Utifrån David Thurfjells forskning är det lätt att se att den dominerande huvudfåran inom Nordens folkkyrkor är svårbegriplig ur ett amerikanskt perspektiv. Därför har amerikaniseringen av synen på kyrksamhet på senare år gjort folkkyrkorna ifrågasatta. Sannolikt i brist på andra begrepp har de kallats politiska. Det kan ha gällt besluten om samkönade äktenskap, diakonin bland flyktingar eller öppenheten mot naturvetenskap. Utifrån det amerikaniserade perspektivet tvekar en del att ens kalla de nordiska folkens vanligaste kyrksamhet för kristendom. Men i ett nordiskt sammanhang är det så här det har sett ut i generationer. I Norden uttrycker flertalet sin identitet och sin hemhörighet genom att fråga efter kyrkan vid livets stora stunder: dop, konfirmation, vigsel och begravning. När det krisar i samhälle eller privatliv är kyrkan i hög grad efterfrågad av Nordens invånare. Därutöver förvaltar nordborna den kristna tron i sin hemmiljö med hjälp av julpynt och påskmat – och ännu viktigare - hur vi uppträder i förhållande till barn och utsatta. Det är en rad värderingar och beteenden som i Norden manifesterar anknytningen till kyrka och kristen tro. Till detta hör att många får sina djupa existentiella upplevelser i naturen och kulturen: fjället, skogen, sjön, musiken, film, folkfester och gammal bebyggelse – allt det där är självklara delar av de nordiska folkkyrkornas landskap.
Med amerikaniseringen har följt att mittfåran i svenskarnas religiösa beteenden, blir allt svårare att motivera för den enskilde. Naturen, värderingarna, beteendena, gammal kultur, vad har det med kyrkan att göra? Så verkar allt fler fråga sig. Den öppna, inkluderande folkkyrkan går liksom inte ihop med uppfattningarna från USA. Risken är därmed att samhörigheten inom folkkyrkan blir allt mindre begriplig. Det är tid att fråga vad det kommer att få för följder i samhället som helhet ifall värderingar och beteenden som idag verkar självklara inte längre skulle kopplas till kyrka och kristen tro. Det är ingen avancerad gissning att uppfattningar som inte motiveras med traditioner och samhörighet, riskerar att försvinna. Hur kristen tro ska överföras till nästa generation är därför en central fråga – inte bara för kyrkornas ledare.
Åke Paulsson heter en begåvad allkonstnär som gör de kort som blir mina påskhälsningar. Förra året föreställde Åkes påskkort en regnbåge med en fredsduva som flög över Stora Tuna kyrka. Alltsammans var inneslutet i ett kors. I år visar påskkortet ett lövträd med väldig krona och röda frukter. Det är altartavlan i Järna kyrka, nära Vansbro. Där hänger Jesus på trädets stam som på samma gång bildar ett kors. Åke Paulssons påskkort säger något om de nordiska folkkyrkornas öppenhet och allvar.
I vår tids Sverige har många sin släktbakgrund från andra världsdelar. Sverige är mångreligiöst och det kräver både samverkan och förankring. Min uppfattning är att den gamla folkkyrkan fungerar som ett av samhällets ankare. Särskilt den sektion av befolkningen som knyter an till kristna traditioner har mycket att vinna på att hålla fast vid och gå djupare in i sitt kyrkliga sammanhang. Hela samhället påverkas när individer står stadigt i en generös och öppen hemhörighet. Det verkar också kunna öka förståelsen för alla som knyter an till andra religioner. Ständigt träffar jag människor som vill komma djupare in i kristen tro. Då finns folkkyrkan där med bibelstudier, bön och gudstjänster. Den inbjuder till ett engagemang som riktas bortom ens egen privatzon. När covid-19 har släppt sitt grepp kommer det vara tid för glada gudstjänster. Sorlet och lovsången när små och stora fyller ett kyrkorum, det är den ljuvligaste musiken jag vet.
Det jag skriver kanske låter som stora ord. Många av oss vet hur det kan vara. Genom åren har jag lärt mig att många i Sverige inte tror sig om att duga. Jag träffar ofta individer som är döpta, firar jul, vill vara hyggliga mot andra, samt har sin släktbakgrund i kristna traditioner, och ändå menar sig inte duga. För mig är det absurt. Det blir förståeligt först mot bakgrund av de amerikaniserade föreställningarna om kyrkotillhörighet. Enligt dem ska det vara kyrkogång varje söndag, uttalad personlig bekännelse och kanske även homofobi spetsad med misstro mot naturvetenskapen. Det är långt ifrån huvudfåran i de nordiska folkkyrkorna. Det är även långt ifrån de glada gudstjänsterna jag drömmer om att fira när farsoten är över. Regnbågens alla färger och öppna landskap, det är melodin. Glad påsk!
Mikael Mogren