För några år sedan var det en fransman som berättade för mig om sin tågluff genom Sverige. Han hade åkt från söder till norr med tåg, från Malmö ända till Nordkap, tur och retur. Han förklarade att när han färdas i sitt eget land, La France, så är varje kvadratkilometer laddad med historia. Han sa:
- Så är det inte i Sverige. Hos er ser man skogar, sjöar, skogar och sjöar. Vilka avtryck har historien överhuvudtaget gjort i Sverige? Hur ska man kunna trivas i ert land genom att bara se natur som ser likadan ut?
Det var en ganska kritisk fråga och jag blev tyst en stund och tänkte efter. Hur ska man kunna göra tydligt för en fransman som åkt genom Sverige att också uppe hos oss i norr finns kulturhistoria, miljöer, och berättelser som gör landet förståeligt och möjligt att trivas i? Så kom jag på det. Jag svarade kort:
- Les églises, kyrkorna.
Så förklarade jag att Sveriges kyrkor varken rensats av revolutionärer eller reformatorer. Sverige har också varit skonat från krig och det märks i våra kyrkor. Vi har heller inte haft något överdrivet välstånd så att kyrkorna blivit som nya i varje högkonjunktur. Frankrikes revolutioner har däremot gjort rent hus i deras kyrkor och det är därför de ofta är både gråa och tomma. Det senare sa jag inte till honom, utan i stället berättade jag att i Sverige är varje kyrka som en skattkammare. Det gäller även om den är liten, byggd i trä och ligger i glesbygd. Där inne har klenoder samlats genom århundradena. Orgeln har spelat för de rikaste lika väl som för de fattigaste. Jag fortsatte och berättade för honom att i många kyrkor på svensk landsbygd används fortfarande dopfuntar som är huggna samtidigt som runstenarna. Han häpnade när jag berättade om all den historia som finns dokumenterad i våra svenska kyrkotextilier och han var tvungen att erkänna att något liknande inte finns i Frankrike. Så där höll jag på. Jag berättade om alla medeltida träskulpturer, och speciellt altarskåpen som nästan alltid står kvar och fortsätter att användas. En sak som förvånade honom var att när Sverige blev världens modernaste land behöll svenskarna omsorgen om sina gamla kyrkor.
Det byggdes massor med kyrkor i funkis för att betjäna industriarbetarna i expanderade orter efter andra världskriget. Så i Sverige är viljan att vårda och bygga kyrkor obruten sedan tusen år. Det är lika självklart med kyrkobyggnader i Sverige, som att det finns något som heter Sverige.
Undersökningar visar att 91% av Sveriges befolkning värdesätter kyrkobyggnaderna för att de är en plats för stillhet och eftertanke. Jag förstår dem. Det förtroende som Svenska kyrkan åtnjuter i samhället bygger bland annat på kyrkans miljöer. En trosgemenskap som firar sina gudstjänster i högresta, rymliga landmärken kan samla riktigt stora skaror när det behövs. Det har de nationella kriserna visat: Palmemordet, Estonia, Tsunamin, Drottninggatan. Samtidigt gäller de flesta kriserna mest en själv och möjligen ens närmaste: Objudna sjukdomar och förluster, älskade gamla människors död, alltför ofta även älskade unga människors död. Kyrkan öppnar sig som en varm och stabil famn när underlaget skakar. Det behöver jag inte säga mer om, eftersom de flesta har upplevt det så starkt att de därefter tar kyrkan för självklar.
När Svenska kyrkan efter många års förberedelser än en gång i sin långa historia fick ändrade relationer med statsmakten år 2000, ingick som en del av överenskommelsen statens bidrag till kyrkobyggnaderna. Staten förband sig inte alls att betala allt som byggnaderna kostar. Det hör jag många som tror, och det stämmer inte. Den absolut största kostnaden för underhåll och drift bär Svenska kyrkans medlemmar. Den som väljer att inte vara medlem, avstår därmed från sitt medlemsbidrag till de 2942 kyrkor som ägs av Svenska kyrkan och som skyddas enligt Fjärde kapitlet i kulturmiljölagen. Skattemedlen till kyrkobyggnaderna gäller endast antikvariska merkostnader, och sådana finns det gott om. Det blir nästan alltid mycket höga siffror på sluträkningarna. Tänk efter själv vad det kan kosta att tillverka och lägga på ett nytt spåntak som därefter ska tjäras som det på Ljusnarsbergs kyrka och de andra träkyrkorna i Bergslagen. Medlemsavgifterna räckte inte långt – inte heller avkastningen från kyrkans skogsinnehav – när de två historiska orglarna i Dala-Husby kyrka behövde renoveras. Den som har egen erfarenhet från altanbyggen och köksinredningar anar vilka belopp det gäller när landets äldsta byggnader och deras många tusen kvadratmetrar ska restaureras med antikvariskt expertstöd och hantverkare på högsta specialistnivå.
Egentligen är jag skeptisk. Det pratas mycket om kyrkobyggnader och statens kyrkoantikvariska ersättning är riktad till just kyrkobyggnader. Det bygger på en idé om kyrkobyggnader som monument, isolerade från omgivningen. Jag vill hellre tala om miljöer, kyrkans miljöer, kyrkomiljöer. De första tusen åren i riket Sveriges historia speglas i miljöerna där kyrkorna ingår. Kyrkobyggnaderna är inga solitärer: Det räcker att tänka på kyrkogårdarna eftersom där ligger befolkningen begraven. På Sura kyrkogård har arkeologerna visat att bygdens folk på samma plats fått sina gravar sedan 800-talet. Det är en obruten traditionskedja vars längd i vår kultursfär bara motsvaras av generationera bakåt som döpts. De gångna tusen åren har lämnat många spår i kyrkomiljöerna: Ett exempel är från Nås kyrkby i Dalarna.
Där hölls sockenstämma den 2 september 1750 och i protokollet står det om ”nyttan och angelägenheten av att inrätta ett sockenmagasin i Nås”. Där skulle delar av skördarna samlas in under gynsamma år för att under nödår delas ut till de fattiga. Sockenmagasinen blev de första socialkontoren i Sverige. I närheten av sockenmagasinen står ofta tiondeboden som var det första skattekontoret. Där finns även prästgården, och inte sällan är det grannskapets elegantaste hus som i min hemstad Askersund. Även ålderdomshem hör hemma i kyrkomiljön eftersom äldreomsorgen i landet vuxit fram ur kyrkans organisation. Det samma gäller skolan, och på många håll är de gamla kyrkskolorna fortfarande fyllda med barn.
Vart femte år är en så kallad kontrollstation för den kyrkoantikvariska ersättningen. En sådan kontrollstation pågår just nu. Det är riksdagen som beslutar hur den statliga omsorgen om kyrkans miljöer ska fortsätta. Parlamentarikerna har till uppgift att säkerställa att finansieringen av kyrkomiljöerna inte helt läggs på medlemmarna i organisationen Svenska kyrkan. Kyrkomiljöerna är verksamhetsfyllda delar av vårt gemensamma kulturarv. Demokratin ska säkra att kyrkomiljöerna inte blir betraktade som särintressen, rentav kapade av en viss politisk inriktning, eftersom det skulle kunna hota det gemensamma i hela demokratin.
Hundra procent av befolkningen berörs av kyrkomiljöerna som kulturarv. Det ska inte göras skillnad på människor, inte heller när det gäller rätten till vår gemensamma historia. Det fina med just kyrkans miljöer är att de är konkreta: Skrovliga stenar, heliga kärl, skrimrande tyger och tak som luktar tjärad spån, berör alla sinnen. Det konsthantverk och den arkitektur, de skrudskåp och de utomhusmiljöer, som kristen tro har format är guldrummet i vårt lands kulturarv. Det är tillgängligt för alla, och samtidigt decentraliserat till alla delar av landet. Det går utmärkt att vara ateist och högintresserad av de snart tusenåriga dopfuntarna i sten som sannolikt höggs av omskolade runristare. Den från Rinkaby kyrka i Närke har just runor i djurornamentiken. Det lekfulla mönstret för tanken till den tyske filosofen Hans-Henrik Gadamer som har utrett det behov av tidslöshet som konst, lek och traditioner förmedlar. Den tidslöshet Gadamer analyserar står barnen mitt i när de är på påskvandring i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga. Med det självklaras rätt förmedlar kyrkomiljöernas siluetter redan på långt håll att denna världen är mer än min privatzon. För den som bor i Mora är den smäckra kyrkspiran ens egen när de sticker upp ur horisonten, helt oberoende av i vilken riktning man vänder sig när man ber - eller inte ber.
Ofta blir jag överraskad av de klenoder som finns i våra kyrkor. Senast hände det i Lindesbergs kyrka, när jag plötsligt såg Gerrit van Honthorsts ”Herdarnas tillbedjan” över sakristiedörren. Den bilden är spridd över hela världen så jag sa något om att även Lindesberg har en kopia. Direkt fick jag svar på tal:
- Det är ingen kopia, det är originalet!
Honthorst i original, kan det stämma? Är den inte en av Kölns turistattraktioner? Så är det, och samtidigt finns ytterligare ett original i Lindesbergs kyrka. Kopior av Honthorsts målning skapas däremot hela tiden nya, för via internet sprids målningen – i dess Kölnversion - jorden runt.
Till andra toppnoteringarna i kulturarvet hör de medeltida altarskåpen. Skåpen som är fyllda med målningar och skulpturer från skiftet mellan 1400- och 1500-talen, får internationella konstkännare att häpna. Det gäller till exempel det furstligt storslagna altarskåpet i By kyrka, de fantastiska skåpen i Möklinta, Köping, Munktorp, Arboga, Gagnef, Evertsberg, och förstås den koncentration av altarskåp som bevarats i sin orginalmiljö i Västerås (5) och Strängnäs (2) domkyrkor. När de var nya var skåpen det främsta som tidens teknik och vetande kunde frambringa.
Andra viktiga skåp med kulturhistoria är kyrkornas textilskåp. De är överfulla med nålens och vävstolens konstverk, och de äldsta tygerna är från medeltiden. I Säfsnäs kyrka har några herrgårdsfröknar Grave på sedan länge försvunna järnbruk försett kyrkan med utsökta broderier i mustig senbarock. Under 1900-talet var det ofta syföreningarnas medlemmar som bekostade och skapade de kyrkotextilier som den framväxande liturgiska rörelsen önskade i kyrkoårets färger: Lila till advent och fastan, vitt och gärna guld till jul och påsk, grönt till den långa trefaldighetstiden, blått till Jungfru Marie bebådelsedag och rött till annandag jul och de andra martyrdagarna. 1900-talets bidrag till kyrkorummen är också kormattorna, det vill säga stilfulla konstverk i tyg som skulle placeras på golvet längst fram i kyrkan. Mönstren ritades ofta av de främsta textilkonstnärerna i landet som Dagmar Lodén i Leksand och Märtha Gahn från Fellingsbro. Kormattornas färgstarka mönster kan vara halsbrytande som målningar av Picasso. Många gånger var det kvinnor i bygden som tog hand om själva vävningen när väl mönstret var levererat. Det fanns mycket kompetent kvinnokraft i småbrukarhem och arbetarbostäder vid 1900-talets mitt.
Det kyrkliga kulturarvet lever vidare och utvecklas i takt med tiden. Förra julaftonen återöppnades Gagnefs kyrka efter en omfattande renovering. Då var kyrkan som så ofta fylld med barn: Musiker, präster och pedagoger anställda av pastoratet uppförde ett julspel så barnen skrattade högt. En sektion av kyrkan väckte mångas intresse, eftersom den är specialinredd för barnen med altarskåp, och liturgiska skrudar i passande storlekar så att den som vill kan leka både diakon, biskop och präst. Den julaftonsmorgonen var vi många som beundrade den nybyggda glasväggen under orgelläkaren där ljuset silas genom Ottilia Adelborgs knypplade spetsar med Gagnefs kyrka i mönstret. Framför glasväggen öppnade sig kyrkorummet och förgyllningen i det medeltida altarskåpet gnistrande i solskenet. I kombination med barnens vibrerande närvaro, var den gudstjänsten ett koncentrat av glädje och kraft. Förankringen i historien gick inte att ta miste på, heller inte riktningen mot framtiden.
Det är kristet självförtroende som kyrkan skapar sedan 2000 år. Hela tiden möter jag individer som får förankring och sammanhang av sin kristna tro. Det handlar inte om någon privatsak, snarare att vändas utåt till tjänst för det gemensamma. Både bildligt och bokstavligt rätar människor på ryggen, och särskilt tydligt är det bland ungdomar. Det enda jag kan sluta mig till av de utmaningar som världen står inför, är att individerna som inspirerats till tjänst för det gemensamma, kommer att behövas. Det bästa i människan behöver lockas fram och den kapaciteten har kyrkan i två årtusenden visat att den har. Samtidigt vet jag att de döpta aldrig kommer bli 100 procent av befolkningen, och aldrig har varit det heller. Visionen är det ska finnas tillräckligt många med råg i ryggen, när det behövs.
Kristet självförtroende i en tydlig sektion av befolkningen kan ge kraft och mod åt ett samhälle som av allt att döma kommer fortsätta att behöva just detta. På samma gång omfattar den gemensamma kulturhistorien samtliga individer i landet. Det är detta rotsystem för 100 procent av befolkningen som den kyrkoantikvariska ersättningen gäller.
Mikael Mogren, biskop Västerås stift