Nu har det gått två månader sedan Julia Domberg, Västerås, och elva andra deltagare landade på Arlanda efter att ha deltagit i utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan. Här är Julias berättelse
Kamusta!
Jag och min reskamrat Sofia Wallengren, från Skara stift, var i Filippinerna. Så mycket har hänt på tre månader och det går knappt att formulera. Kombinationen av det konstanta bullret från tusentals bilar och människor, doften av avgaser och tätt bebodda byar samt luftfuktigheten som skapade en konstant hinna av svett på huden är något jag tror att du måste uppleva för att förstå en bråkdel av den verklighet som filippinarna lever i.
Vi fick äran att bli en del av fem olika värdfamiljer i tre olika stift. Det blev alltså mycket resande och ständigt nya miljöer. Det var ganska utmattande mentalt, men jag är otroligt tacksam att vi fick se så många olika typer av hem. Alla våra värdsyskon blev våra bästa vänner och minst en av dem följde alltid med på våra äventyr under dagarna, vilket gjorde att vi alltid hade en ungdom med oss att ställa frågor till eller prata om livet med.
Vi fick även ta del av familjens tankar om samhället och livet runt middagsbordet varje kväll. Jag tror inte något var så lärorikt och betydelsefullt som att mötas runt samma bord och lyssna på varandras erfarenheter.
Vi fick även upplevelser som har etsat sig fast i minnet. Vi fick exempelvis besöka en skola i ett slumområde där barnen fick en livsavgörande chans att bryta den onda spiralen av fattigdom genom att få sina grundläggande mänskliga rättigheter uppfyllda. Vi fick även övernatta hos ursprungsbefolkningen Aeta, där vi fick ris och torkad fisk till alla måltider och spenderade natten på träplankor. Med andra ord det bästa de kunde erbjuda.
Vi fick även ta del av deras extremt fina naturresurser genom att bada i vattendrag bland de höga bergen. Naturresurser som staten tar för sig av trots att det är emot lagen att göra så, men få människor står på ursprungsbefolkningen sida. Tack och lov finns det eldsjälar i landet, exempelvis prästen Rev. Gina som gör allt i sin makt för att se till att Aeta befolkningen får vad de har rätt till.
Än idag kan jag känna hur allas blickar brände i min nacke då samtliga nästintill tappade hakan för vår ”vackra” hudfärg. Blickar som jag aldrig kunde komma ifrån under mina tre månader i Filippinerna. Jag kommer nog heller aldrig sluta höra ropen ”Americans!”, ”Give me my money!”, ”Where is my money?!”. Det är få saker som fått mig att bli så äcklad av mig själv som insikten att jag som västerländsk, är idealet i detta land. Ett ouppnåeligt ideal som gör att det säljs tusentals tvålar med blekningsmedel i.
Det starkaste jag har med mig är dock den varma känslan att vara en del av den filippinska vardagen och gemenskapen, något som verkligen har bidragit till en livförändrande upplevelse. Jag vill uppmana alla som kan och vill att söka till detta program, det är bland det bästa besluten jag har gjort i hela mitt liv. Denna möjlighet har gett mig fantastiska vänner och upplevelser som jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv!
Om ni vill höra mer om mina äventyr åker jag gärna ut till er och håller en föreläsning, gör en workshop, har ett samtal, leker filippinska lekar eller något annat med er i församlingen. Ålder och storlek på grupperna spelar ingen roll, allt från barngrupper till seniorgrupper! Om detta låter skoj får ni gärna kontakta mig så kan vi pratas vid mera.
Jag hoppas att vi hörs!
Paalam! (hejdå på tagalog).
Text: Julia Domberg
Bild: Julia Domberg fick berätta om Sverige, Svenska kyrkan och barns mänskliga rättigheter i bland annat Sankta Rita de Cascia kyrka i Pampanga. Foto: Sofia Wallengren
Bild: Rev Gina Perez, präst i Iglesia Filipina Independiente. Foto: Julia Domberg