Traditioner och relationer hör ihop. Att gå bland gravljusen och höstlöven på kyrkogården i november eller vara med om ljuständning till minne av en avliden anhörig är starka traditioner, liksom barndopet. I båda fallen handlar det om både traditioner och relationer som besvarar basbehov hos varje människa: Traditionerna visar att våra relationer är förankrade bortom både tid och rum. Det märks särskilt nu när pandemin förhoppningsvis klingat ut. Församlingsexpeditionernas bokningssystem har den här hösten varit fyllda med föräldrar som vill döpa sina barn. Alla är välkomna att döpas även om det betyder att kyrkvaktmästare och musiker måste jobba på övertid. Det är tryck just nu i dopfrekvensen. Om jag utifrån detta får göra en spaning om årets allahelgonatid så gissar jag att vi detta år får uppleva en sällsam känsla och intensitet i gudstjänsterna. Pandemin verkar ha gjort många av oss mer öppna och kanske även mer sensibla.
Det samma kommer sannolikt även gälla advent och jul: Om inte restriktioner ställer om ännu ett julfirande, så anar jag att årets firande kommer att genomföras med sångarglädje i julpsalmerna så kyrkvalven vibrerar.
Alla högtider och kyrkliga handlingar blev påverkade av restriktionerna under pandemin, julen likaväl som dopen. Det samma gäller nattvarden. Under de senaste årtiondena är vi många som har observerat att fler och fler deltar i nattvarden, vilket betyder ett stort antal individer när kyrkan full. Det stigande deltagarantalet i nattvarden i förhållande till gudstjänstfirarnas antal, vittnar om en djupgående förändring under decennierna kring millennieskiftet. Nattvardsseden har återtagit den självklara ställning som den hade innan 1800-talets pietism och rationalism gjorde att svenskarna kände sig ömsom ovärdiga och ömsom likgiltiga inför den välsignade måltiden.
I det perspektivet kom pandemins restriktioner som ett trist avbrott i den självklarhet med vilken nattvard firas. Att fira nattvard ofta och med stor förväntan har blivit normen på de flesta håll i Svenska kyrkan. I vårt land gjorde restriktionerna inget undantag för religionsutövning, medan till exempel Tyskland höll hårt på att statsmakten inte kan ge trossamfunden några restriktioner utan att bryta mot den religionsfrihet som är grundlagen stadgar. Den svenska modellen gjorde att Sveriges församlingar hade att följa samma restriktioner som alla andra verksamheter i samhället. Ur ett smittoperspektiv finns inget att säga däremot, eftersom smittspridning inte gör halt vid några kyrkportar.
Tonen i det jag nu diskuterar kan låta väl alldaglig. Det handlar ändå om heliga sakrament och jag redogör för förhållandet till statsmaktens restriktioner. Någon kan tycka att i samband med nattvarden borde vi väl endast tala om Gud, inte om människor.
En som talar mycket om människor i förhållande till nattvarden är Teresia Derlén. Hon är doktor i kyrkohistoria vid King’s College i London. Hennes doktorsavhandling kom 2019 och heter "A Most Lutheran Nation? On Popular Religion and Eucharistic Belief in Post-reformation Sweden". Där skriver hon om det svenska folkets relation till nattvarden under framför allt 1600-talet utifrån ett material som till dels hämtat från Dalarna och Västmanland. Därmed har hon lagt en teoretisk bas för sin nuvarande tjänst som biskopsadjunkt och stiftsteolog i Västerås stift.
Teresia Derlén har undersökt hur folk firade, upplevde och tänkte om nattvarden i Sverige. Eftersom hon studerade 1600-talet så kunde hon inte intervjua någon. Inte heller gick det att läsa sig till vad folk tyckte och tänkte eftersom majoriteten av 1600-talets människor knappt kunde läsa, än mindre skriva. Vad kyrkans ledning och landets elit tänkte vet vi just genom allt som de har skrivit. Ett stort textmaterial finns bevarat som är producerat av en minoritet av befolkningen. Vad som var viktigt för de breda folklagren är svårare att undersöka.
Teresia Derléns forskningsmetod har varit att fördjupa sig i folkets liv, tro och längtan, genom de få böcker som vi vet att allmogen ägde, främst katekeser och psalmböcker. Hon har även analyserat sånger (skillingtryck) och studerat en del av all den konst som finns bevarad i kyrkorna. Kyrkokonst var något som alla kunde ta del av, och den var ofta skänkt av församlingsbor. Viktiga miljöer i Derléns forskning är Falun och Rättvik. Det beror på att Kristine kyrka i Falun är en av få kyrkor i Västerås stift som byggdes och inreddes helt på 1600-talet. Rättvik däremot, valde hon för att det är en rik kyrkbygd runt Siljan och där finns det mycket historiskt material. På båda ställena kan vi få en inblick i den tid vi brukar kalla stormaktstiden och enhetskyrkans tid. Folkets historia visar att 1600-talet inte bara var prunkande barock, utan också svält och sjukdom i en period av stor förändring. Pandemier var inget obekant för 1600-talets människor. Under några intensiva decennier gick Sverige som land från ett medeltida decentraliserat samhälle till en modern byråkratisk statsmakt. Folkets historia visar också att Sverige inte var något enhetligt lutherskt samhälle, utan en smältdegel av medeltida religiösa traditioner, luthersk lära, och nya andliga influenser från kontinenten. I det material som de breda folklagren lämnat efter sig har Teresia Derlén hittat allt från böner till Jungfru Maria, texter av medeltida mystiker, pietistiska sånger och Luthers katekes. I Sverige, till skillnad från många andra länder i den protestantiska delen av Europa, fick mycket av den medeltida konsten finnas kvar i kyrkorna. Det gör 1600-talets Sverige speciellt i relation till grannländerna.
Genom alla dessa religiösa uttryck har Derlén i sin forskning upptäckt en röd tråd: Det fanns en längtan efter tröst, frid och gemenskap. Det tycks vara samma längtan som uttrycks i vår tid. Hon visar också genom en historisk överblick att varje generation verkar uppleva att just deras epok är förändringens tid. För att klara sin tids utmaningar är just tröst, frid och gemenskap de bärande krafter som efterfrågas, menar Derlén.
Ett exempel på vad 1600-talets människor upplevde finns bevarat i Rättviks kyrka. Det är en mässhake i violett sammet som pryds av broderier. Mässhaken är det poncho-liknande plagg prästen bär när nattvard firas och den syns i hela kyrkan. Just därför sitter det ofta symbolladdade broderier på mässhakens fram- och baksida. På mässhaken i Rättvik framträder broderier som föreställer Jesus på korset. På höger sida om honom står hans moder Maria och till vänster om korset syns lärjungen Johannes.
Det intressanta med det här motivet är att det är insatt i nattvardens sammanhang. När vi tänker på det århundrade då mässhaken producerades, ska vi minnas det faktum att livslängden under 1600-talet var kort och barnadödligheten hög. Döden gjorde sig ständigt påmind och de flesta föräldrar hade troligen förlorat minst ett barn. Många nedtecknade böner visar också att folket fortsatte att be till Maria, trots att Sverige varit lutherskt i drygt 100 år. För föräldrar som mist sina barn är det mycket troligt att de kände igen sig i bilden av Maria som ser sin son dö på korset. Motivet med Maria vid korset säger att både Gud och Herrens moder förstår vad det är att förlora ett barn. I detta låg tröst. Nattvarden är just den stund då Jesus lovar att vara närvarande i brödet och vinet. Så i bilden av Jesus, Maria och Johannes, kunde folket känna en delaktighet med Gud som förstår sorg, smärta och död, och samtidigt få tröst i Guds löfte om närvaro och liv.
En bön som nedtecknades i Älvdalen år 1668 uttrycker just känslor av tröst genom Guds närvaro i nattvarden. I uppteckningen står det att Beritz Olofs Anna i Klitten använde den som sin morgonbön.
"Hell, miskunder [nådige] Gud, av Maria är du född, på korset för oss mödder [du led], Jag ber dig för din bittra död, du frälser ifrån pina och nöd. Din heliga lekamen vare mitt yttersta bröd, Guds ord vare mitt yttersta åkläde på min yttersta tid. Det unne mig Gud Fader, och Gud Son, och Gud den Helige Ande." (Modern stavning)
”Din heliga lekamen” hänvisar till nattvardens löfte om gudsnärvaro och för 1600-talsmänniskan gav den tröst när döden allt för ofta gjorde sig påmind. Nattvarden var gemenskap med Gud och på samma gång med hela samhället. Den gemensamma aktiviteten var en påminnelse om hur viktig den sociala gemenskapen var för allas välbefinnande. ”Att du [Gud] låter oss det [nattvarden] komma till godo… att vi ibland oss inbördes må ha en brinnande kärlek,” står det i en bön från Petrus Rudbeckius psalmbok som hans bror biskopen tryckte i Västerås år 1627. Bönen sätter ord på att Guds kärlek är mer än en kraft utanför människan: Genom nattvardens bröd och vin blir Guds kärlek en del av mottagaren, som i sin egen kropp bär den vidare till sina relationer och sammanhang.
Gemenskapstanken märks också i våra kyrkor. I både Falu Kristine och Västerås domkyrka ser vi en stor mängd minnestavlor. De kallas epitafier och är ofta tillverkade under stormaktstidens ekonomiska högkonjunktur. De var dock inget 1600-talsfenomen. De fanns tidigare också, men blev desto vanligare under den här perioden. Den svenska traditionen skiljer sig från många andra länder i det reformerade Europa eftersom vi i Sverige fortsatte den medeltida seden och placerade minnestavlorna så nära altaret som möjligt. På kontinenten blev predikstolen istället den vanliga centralpunkten för minnestavlor över de döda.
Skillnaden i placering visar om det var Bibelns ord (predikstolen) eller om det var nattvardens mysterium (altaret) där Gud kändes som allra mest närvarande och livgivande. Det är på den platsen man ville minnas sina avlidna kära och känna fortsatt gemenskap med dem. I Sverige var den platsen under 1600-talet altaret och nattvarden. I nattvarden blev också denna gemenskapstanke extra tydlig eftersom nattvardsmysteriet skapar ett tidlöst rum, där Guds evighet bryter in i människans vardag. Att under nattvardsgången få se epitafiernas namn och bilder på sina närstående var ett sätt att fortsätta den gemenskap som blivit avbruten av döden. Den här gemenskapen är värd en tanke när vi går upp mellan minnestavlorna i Falu Kristine kyrkan och inträder i det praktfulla koret. Det samma gäller när vi vandrar runt bland gravmonumenten i domkyrkan i Västerås. Minnestavlorna är inte bara uppsatta för att ge givaren status, de vill också påminna om familjerelationer, och de uttrycker en önskan om att fortsätta få vara en del av den gemenskap som skattades högt i livet. Vi rör oss i ett tidlöst sammanhang.
För 1600-talets människor var nattvarden en påminnelse om något hållbart, mitt i ett liv som ofta var utanför individens kontroll. Vi rationella, moderna människor har lärt oss att fjärma oss från detta. Mystiken i nattvarden kan avfärdas med likgiltighet. Det är sant att numera förstår vi så mycket mer av världen omkring oss och vetenskapen har gjort otroliga framsteg under de senaste 400 åren. Av allt att döma kommer vetenskapen hjälpa oss att veta allt mer, så att vi bättre kan värna och utveckla livet på vår planet. Samtidigt är det lätt att glömma bort hur lite vi egentligen vet om det universum där vi bor, eller ens hur våra kroppar fungerar. Just efter pandemin kanske vi bättre än på länge kan känna förståelse för 1600-talets människor och dela deras insikt om hur sårbart livet kan vara. Vår mänskliga skörhet belyser eviga värden som kärlek, trygghet, relationer och hopp. Det spelar ingen roll om man levde för 400 år sedan eller är en del av nutidssamhället, vi har samma behov.
Symeons lovsång i Lukasevangeliet skildrar en sällsam händelse i Jerusalems tempel. Dit bärs den nyfödde Jesus av sina föräldrar och där möter barnet den 84-åriga profetissan Hanna och den åldrige prästen Symeon. I det omtumlande mötet bekräftar Symeon att barnet är Messias och den gamle brister ut i lovsång. Inledningen är storslagen:
"Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk."
Symeons lovsång återfinns bland de 1600-talsnoter som Västerås gymnasium använde. Därför vet vi hur det lät när Symeons lovsång hördes under valven i domkyrkan. Lovsången användes som en bön i nattvarden, där den förtätade känslan av frid och samhörighet. Symeons lovsång talar lika mycket om att känna trygghet mitt i en våldsbenägen värld, som att lita på Guds frid också i döden. Kanske kan vi lära oss något av tidigare generationer. Möjligen kan vi finna beprövade ord och bärande rutiner att hantera vår egen dödlighet genom deras erfarenhet av att leva med döden som en konstant följeslagare. Teresia Derléns forskning har lyft fram vanligt folks föreställningar för 400 år sedan. Den tiden kan verka vara helt olik vår. Samtidigt är våra grundläggande mänskliga förutsättningar de samma. Krasst uttryckt är det enda vi vet säkert, då som nu, att detta livet slutar med döden.
Traditioner och relationer får sin förankring genom kyrkans högtider och de hämtar näring ur kristen tro. Det märker många när det är allahelgonatid och ljuslågor fladdrar i höstmörkret på kyrkogårdarna. 1600-talsmänniskornas tillvaro var skakig som vår och de visste mycket om relationernas skörhet. Av allt att döma kan vi ta efter dem och djupare uppskatta värdet av tröst, frid och gemenskap. Ett sätt kan vara att prövande börja inse att det går att känna närvaron av något hållbart, också när tillvaron är okontrollerbar.
Mikael Mogren