En sann saga om ett litet underverk
Plötsligt dök den upp i Svenska kyrkan, ambon, läspulpeten, talarstolen. Man visste väl inte riktigt vad den skulle kallas, men ”alla” kyrkor behövde den. Det blev ett plötsligt sug efter en liten möbel, som aldrig tidigare funnits i svenska kyrkor.
Behovet av en ambo
Året 1964 skulle gudstjänsten göras mer folklig. Texterna i högmässan skulle nu läsas av lekmän, d v s inte av prästen. Nu skulle kvinnor och män stå i koret framför församlingen och läsa Guds Ord högt och tydligt på söndagsmorgonen. Men ingen ville ha en stor, tung bok i händerna. Inte heller var det passande att skriva ned bibeltexten på en papperslapp. Det behövdes en ambo, en enkel, lätt, flyttbar talarstol. Den skulle inte ”synas”, den fick inte bli ett störande inslag i vare sig nya eller medeltida kyrkorum. Var skulle man hitta en sådan?
Platsen för underverket
Svaret blev: i Enåker, en liten obetydlig församling i Heby kommun, ca 600 invånare. Bortsett från en vacker kyrka finns där inte mycket som skiljer platsen från otaliga andra små platser i landet. Men skenet kan bedra.
Hur det började
1964 fanns i Enåker en dynamisk lärare och kyrkomusiker, Sven-Erik Lingman, som förutom atbetet i skola och kyrka drev studiecirklar och hade startat upp ett omfattande ungdomsarbete där praktiskt taget alla socknens ungdomar deltog. Där fanns en modellflyggrupp, ett filmteam, en kyrkospelsgrupp förutom en stor och omfattande ”pysselgrupp”. Ett problem var att skaffa pengar till en så omfattande verksamhet i den lilla församlingen. Det fanns inte ens en präst. Man anställde teologie studerande som församlingsassistent, Thorsten Borgehammar från Uppsala. Denne hade ett brinnande intresse för kyrkorummet och gudstjänstens utformning och började ganska snart tala om att han behövde en ambo i kyrkan.
Snabbt resultat
”Gör en ritning, så tillverkar vi en i ungdomsgruppen”, sa kantor Lingman. Och det dröjde inte länge förrän ambon stod i kyrkan, egenhändigt tillverkad av kantorn, ”Kyrk-Kalle” (kyrkväktare K G Andersson) och Sven Blidmo, kyrkorådsledamot, kyrkvärd, körmedlem m m. Ambon blev precis så bra som Borgehammar tänkt sig när han ritade den.
Försäljningen
”Den där går att sälja”, sa kantor Lingman. ”Vi kan få in mycket pengar till ungdomsverksamheten! Vi startar en firma! Den skall heta IKTYS, kyrklig slöjd.” Lingman hade en förmåga att entusiasmera sin omgivning. Det blev en annons med bild i Svensk Pastoraltidskrift, IKTYS utökade verksamheten med golvljusstakar i trä, knäfallsbänkar m m och mycket snart hade verksamheten vuxit över huvudet på Sven-Erik, Kalle och Thorsten. Tillverkningen fick läggas ut på en snickerifabrik i Sala och all fritid gick åt till att packa och leverera framför allt ambor. Det fördes ingen statistik, men uppskattningsvis såldes mer än 200 exemplar.
Reklam
Två amboner till Uppsala Domkyrka gav mera reklam än IKTYS kunde klara av. När verksamheten upphörde var IKTYS-ambon troligen den mest spridda ambomodellen i världen. Den fanns då från Narvik i norr till Johannesburg i Sydafrika i söder, från Dublin i väster till Naqoura i Libanon i öster. Ett ex hittade vägen till Rom, kristenhetens ”huvudstad”. IKTYS grundare arbetade helt ideellt, pengar till ungdomsverksamheten flöt in, men succén hade en baksida. Vi hade klart dragit igång alltför mycket jämfört med våra mycket begränsade resurser.
Slutord
Vi varken hann eller orkade när fritiden inte räckte till. Men glädjen och stoltheten över att ha försett så många kyrkor med en liturgiskt funktionell inredningsdetalj finns kvar. Det var Thorsten som designade, Sven-Erik som kom på affärsidén, firmanamnet och reklamidéerna och Kyrk-Kalle som tog på sig merparten av den tunga arbetsbördan.