Att inte tystna…

De stora episka och de små vardagliga, om kärlek och sorg, de med spänning eller humor. Berättelser att känna igen sig i, ta hjälp av, eller bara må gott av. Och
berättelserna finns överallt, vi delar dom med varann och fyller hela tiden på med nya.

Bibelns stora berättelse/berättelser har länge varit en del av vår kultur. Där möter vi mest män, men där finns också några kvinnor som får ta lite mer plats, t ex Maria från Magdala som var en av de som följde Jesus. Vi vet inte mycket om henne, men vi ser att hon modigt stannade kvar som vittne när Jesus brutalt avrättades och begravdes till att hon var den som upptäckte att graven vara tom.

Så står Maria där, förtvivlad och förvirrad vid en tom grav och försöker få trädgårdsmästaren att tala om var kroppen är. Att Jesus är död måste hon acceptera, men inte att kroppen har flyttats. Men plötsligt hör hon en välbekant och älskad röst säga hennes namn, ”Maria” och där står Jesus igen, levande. En upplevelse som förstås är helt osannolik och djupt personlig. Och så får hon vara den första att berätta för alla de andra om det som hänt, och självklart möts hon av både skepsis och hån. Men från den händelsen har berättelsen spridits vidare och är grunden för den kristna kyrkan. En berättelse som säger att hat, våld och död inte har sista ordet, utan att livet och kärleken är starkare än så. Lika trotsigt som att våren kommer åter eller att en ny morgon gryr.

Tack och lov höll inte Maria tyst, hennes berättelse behövdes och behövs. Och hon manar oss att lika modigt dela våra berättelser om sorg och smärta och om glädje och kärlek. Så får våra berättelser också flätas in i den stora berättelsen om Livet och ge hopp och mod vidare.

Med önskan om glad Påsk och en härlig vår!
Helen Lugner, präst