Varje år förundras jag när jag på vårkanten får syn på den första vitsippan som sträcker sig mot solens strålar. Jag tycker att det är så hoppfullt att allt det som varit dött under vintern får liv igen. Det är härligt att ljuset återvänder och dagarna återigen blir längre. Nu är det inte lika mörkt på morgon - och kvällspromenaden längre som det var för bara några veckor sedan. Det uppskattas av både mig och hunden.
Snart närmar sig påskdagen, den dagen om året då vi påminns om storheten i vår tro; att Kristus är uppstånden. Och det är mötet med den tomma graven som är hela grejen med vår kristna tro. Uppståndelsen är den kristna trons centrum och utgångspunkt. Kyrkoåret igenom är det meningen att hela livet ska speglas i liturgi och texter men det som bär vår tro är uppståndelsen.
Även om påskdagen handlar om uppståndelsen på ett särskilt sätt så får vi varje söndag fira att Kristus har uppstått från de döda och att ljuset har besegrat mörkret. Detta gör att lovsång till den uppståndne Kristus alltid är på sin plats och lovsången kan vara en hjälp för oss att hålla uppståndelsens glädje kvar i minnet hela året så att vi inte låter oss bli besegrade av modlöshet. För modlösheten finns där, i varje människas liv. Mörkret och svårigheterna likaså.
Kanske har du hört talas om att man i det hebreiska språket inte skriver ut hela gudsnamnet med vokaler och allt. Man menar nämligen att människan aldrig helt kan greppa det outsägliga. Guds storhet går inte att till fullo förstå. Gud är både konung och tjänare och allt däremellan samtidigt. Inte så konstigt då att vi människor inte alltid förstår och vilken tur att Guds kärlek till oss inte hänger på vår förståelse.
Egentligen är det inte alls märkligt att vi kanske inte kan greppa hur ofantligt stor Guds kärlek till oss människor är och vi behöver inte förstå. Vi får vila i orden som ges oss i Johannesevangeliets tredje kapitel: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att den som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Detta bibelord är omtyckt och ofta citerat och versen kallas ibland för ”lilla bibeln” eftersom den i stort sett beskriver vad den kristna tron går ut på; att Jesus Kristus är Guds son och världens frälsare. Eller som en god vän till mig en gång sa: ”Jesus dog för att ingenting längre ska kunna skilja människan från Guds kärlek”.
Så stor är Guds kärlek till oss människor, till hela sin skapelse, att han gick ända ned i dödens mörker för vår skull. Längst ned i ångesten och mörkret har Gud gått för oss och gjort döden till liv.
Jenny Magnusson,
församlingsherde