Har någon dött eller? Jag tror att det är så som många av oss tänker så när vi ser ett kors. För de flesta är nog inte den första tanken: Hurra! Vilken seger, vilken glädje! Äntligen! Ett kors!
Nej, ett kors – ja, just ett – väcker ofta andra associationer som har med död att göra. Inte så konstigt då att de flesta av dagens begravningsannonser inte pryds med ett kors, utan att man hellre väljer något som kännetecknade den döde under livet. En som tyckte om att segla får en segelbåt som symbol, en som tyckte om att spela golf får en golfklubba och så vidare, och inget fel i det, tycker jag. För om ett kors mest förknippas med död och elände – ja, då kanske det är bättre att välja något annat.
Men om det nu är så, varför envisas då Kyrkan med att använda denna symbol, både inuti och utanpå själva kyrkobyggnaden? Och som inte det vore nog springer ju en massa människor runt med kors om halsen (jag är en av dem). Varför? Är inte livet svårt och jobbigt som det är? Finns det inte tillräckligt med död, sjukdomar och elände. Måste vi påminna varandra om det hela tiden?
Jo, det var faktiskt just detta som fick kristna i den tidiga kyrkan att börja använda kors. Korsfästelse var den romerska ockupationsmaktens grymma och på samma gång effektiva sätt att avrätta människor på. Något hade nämligen hänt som förvandlade detta fruktansvärda avrättningsredskap till ett segertecken. Korset blev genom Jesus Kristus kristendomens viktigaste symbol.
Men hur ska vi förstå vad det betyder att Jesus dog på ett kors ”för vår skull”?
Kanske har du hört någon (präst) säga: ”Han tog på sig vårt straff ”? Tankarna bakom att säga så kommer från 1000-talet. Under medeltiden tänkte man sig Gud som en upphöjd härskare som blivit förolämpad av människans synd och därför måste straffa människan. Men eftersom denne Gud samtidigt är god och nådig så tar Han i stället ut straffet på sin son Jesus, som får lida och dö i människans ställe. Detta är en gudsbild som på många sätt kan upplevas svår att få ihop med Bibelns alla berättelser om en kärleksfull Gud som aldrig slutar att söka människan – och med den oändliga kärlek som många av oss erfarit i mötet med Gud. Som tur är, är det heller inte den enda tanken om vad korset betyder och varför Jesus måste dö.
I den tidiga kyrkan, på 200- och 300-talet, då de stora trosbekännelserna som vi fortfarande läser i kyrkan formulerades, trodde man annorlunda. Här handlar det inte om en vredgad Gud som måste ta ut sitt straff på någon – utan om en Gud som älskar människan så mycket, att Han själv fullt ut blir en av oss och delar vårt liv. Gud räddar oss inifrån genom att bli människa i Jesus.
Jesu död på korset innebär att Gud helt och fullt blir ett med död och lidande i alla dess former. Gud själv blir ett med allt det som vår egen och andras kärlekslöshet trasat sönder – det som i Bibeln och kyrkans tradition kallas för synd. Gud låter sig bindas av allt det som håller oss människor bundna här i livet – för att genom sin död och uppståndelse spränga kärlekslöshetens och dödens gränser. Genom Jesus öppnas porten till något större, något mer, här och nu, men också sen en gång, då vi skall lämna detta liv. Allt för att vi skall kunna få möjligheten att leva i en tillvaro bortom död, djävulskap och elände. En tillvaro som helt och fullt är genomandad av kärlek och gemenskap.
Har någon dött, eller? Ja, det stämmer. Det är oräkneliga personer som har dött alltsedan människan har vandrat runt här på jorden. Och en del av oss kan inte låta bli att tro – även om vi inte kan bevisa, väga och mäta – att den Gud som älskar dig och mig en gång blev människa i Jesus, levde bland oss och dog på ett kors. Att Jesus gick genom död till liv för din och min skull, för att du och jag skall kunna leva i en kärleksfull relation till Gud och varandra; först i detta livet och sen i livet efter detta.
Pax et bonum (Frid och allt gott)!
Christian Josefsson, präst i Tynnereds församling