En vän till mig berättade att hon fått en ny chef på sin arbetsplats. För att lära känna sina nya medarbetare ville chefen leka en ”pigg” lek: Säg vilken tv-serie du gillar och jag skall säga vem du är.
– Det är ju lysande, sa jag, eftersom jag själv aldrig tröttnar på att prata om tv-serier och dessutom har manusförfattandet som en del av mitt yrke. Min kompis tyckte däremot att leken var enormt krystad och det blev inte bättre när turen till sist kom till chefen själv, som berättade om sin vurm för tv-serier som utspelar sig på medeltiden.
– Det känns inte direkt som att man kan förvänta sig så mycket nytänkande från en sådan person, tyckte min kompis.
Jag vet inte om vårt tv-tittande säger så mycket om oss, men själv är jag fruktansvärt stelbent när det gäller vad jag gillar. Det räcker med att trailern visar folk som springer i långa kjolar med hättor på huvudet, dricker mjöd ur horn eller ligger i skyttegravar i första eller för den del andra världskriget, så går jag i baklås direkt. Hör jag ordet vampyr, eller om det börjar yras om någon invasion från yttre rymden, gäspar jag högt och irriterat och greppar fjärrkontrollen.
Jag vill ha nutid, samtid. Helst inte så våldsamt, och någon karaktär får gärna göra en tuff resa från kriminalitet, kanske från något eländigt missbruk, till ett bättre stabilare liv. Kärlek måste ingå också förstås. Med allt vad det innebär. När jag är på mitt allra mest rigida humör kräver jag också att det skall vara svenskt. Men där är jag nog kanske ändå beredd att bredda mig lite. Om det är någon som vill göra en analys på detta och säga hur jag skulle fungera eller inte fungera på en arbetsplats så visst, gärna för mig.
Men en sak är säker och det är att tv-seriekonsumerandet bara ökar. Mer än någonsin vill vi följa andra människors liv, umgås med våra nya kompisar avsnitt efter avsnitt, känna deras sällskap en stund varje kväll. Längta efter nästa säsong. Jag kan ibland tvinga mig att bara se ett halvt avsnitt för att jag inte vill att det skall ta slut. För vi har väl alla känt den där känslan som nästar liknar sorg när man satt i sig alla säsonger av en bra serie. En slags snopen tomhet.
Ibland beklagar sig folk för att de tittar. Skäms för att de skall hem och ”bulka” och jag tänker bara, ”kör!” Jag tror inte det är skadligt att fly verkligheten och leva andras liv för en stund? Det är ju så mycket som sker i oss när vi tittar, så många frågor som väcks inom oss. Hur skulle jag ha gjort? Vad hade jag känt? Hur kan man välja ett sådant jobb? Hur kan hon lämna hela sin familj? För en sådan som honom? Dessutom har jag märkt att folk runt mig bara blir bättre på att kolla kritiskt på serier också. Många av mina vänner som inte sysslar med någon form av skrivande kommenterar karaktärer, konflikter, cliffhangers och dialog som ingenting.
Jag vet att jag måste ta lite paus från tittandet när jag direkt efter att en serie tagit slut ”måste” ha en ny som skall ersätta den andra. Då vet jag att det är dags att ta tag i min egen story. Jobba med min egen karaktärs utveckling, och kanske hugga tag i några konflikter jag försökt stoppa undan.
Ändå tror jag att den där chefen var något på spåret. För så här i karantän och ”jobbahemmatider”, så blir det lite svårt att veta vad man skall prata om. Det blir många covidberättelser, tester som visade si och sen så. För många av oss blir det liksom inte mycket input. Inga fester, resor, konserter, föreställningar eller biobesök. Då är det aldrig fel att kunna dra till med: ”Sett någon bra serie på sistone?”
Det skrivs historia precis just nu. Dramat pågår runt om oss. Och vi känner massa nytt vi aldrig känt. Rädslor, munskyddsmisstänksamhet, framtidsoro och förlorad tid med de man vill träffa men inte får. Och för många, sorg för att man mist någon man älskar.
Och nu vet vi också att vi kan vänja oss vid så mycket, att vi inte behövde ens hälften av allt vi trodde vi ville ha. Och en dag, när allt detta läkt, kommer denna märkliga tid bli stoff till många tv-serier.
Klara Zimmergren
Krönikör