Medmänsklighet i pandemitider

Förändrade förutsättningar

– Läget är sedan innan rätt så tufft i Tynnered, med stora kontraster. Här finns allt från stora villor till hyresrätter där människor bor trångt. Ibland är det bara en väg som är gränsen för vitt skilda livsförhållanden. Under pandemin har dessutom fler blivit arbetslösa, så situationen är tuff för många, säger Lena Andersson, diakon i Tynnereds församling.

– I början av pandemin när allt gick väldigt snabbt fick vi tillsammans med Röda korset hjälpa till med att nå ut med information om handtvätt och hur viruset smittar. Vi hade redan kontakt med väldigt mycket människor genom matutdelningen, så det föll sig naturligt. Det fanns en stor oro och rädsla och kommunikation är svårt. En del fick information från sitt hemland och andra lyssnade på vänner mer än på myndigheterna. Mycket desinformation spreds, och den slog åt båda hållen där några drabbades av stor oro och ytterligare några inte förstod hur de själva kunde påverka, berättar Marie-Louise Marek, även hon diakon i Tynnereds församling.

– Sedan dess har våra uppgifter mer och mer gått över till att hjälpa människor att hantera vardagen och se till att ensamheten inte blir för stor, fortsätter hon. Vi satte igång telefonkedjor för att upprätthålla kontakten med dem vi brukar träffa i våra verksamheter. I vanliga fall möter vi till exempel många av våra äldre församlingsbor i gudstjänsterna, och dem har vi fått hålla kontakten med på andra sätt nu. Vårt budskap har varit och är fortfarande att vi finns här och att vi fortsätter med det som går, men utomhus, säger Marie-Louise.

– Förutom vana kyrkbesökare har det också hört av sig människor som vi vanligtvis inte har kontakt med, men som ber att få bli uppringda eftersom de lider av ensamheten, fyller Lena i.

Hon berättare vidare om gemenskapsträffarna, kvinnogruppen och promenadgruppen som har kunnat mötas utomhus i de perioder av pandemiåret som restriktionerna har tillåtit det.

– Människor längtar efter att träffas och behöver det. På Opaltorget och Smycketorget, där vi står tillsammans med Röda korset på torsdagar, blir det tydligt. Många kommer fram och söker kontakt. Det finns ett behov att prata om livet. Enskilda samtal har vi utomhus med infravärme eller inomhus med visir i ett luftigt rum.

Lena berättar att de har kontakt med många ensamstående mammor i olika åldrar. Kvinnogruppen Vardagsliv är en mötesplats där daglediga, mest äldre svenskfödda och syriskortodoxa kvinnor träffas, har bibelstudier och berättar för varandra om sina egna liv.

– Både gemenskap, att införskaffa sig kunskap och känslan av att ge röst åt sin egen berättelse är sätt att stärka deras självkänsla. Vi försöker få kvinnorna att medverka så mycket som möjligt. Ibland medverkar de till exempel i gudstjänsterna genom att läsa texter och på olika sätt vara med och ta plats. Det kan aldrig bli fel, det kan bara bli annorlunda, säger Lena.

De osynliga arbetsuppgifterna

Mycket av diakonernas arbete är sådant som inte syns utåt. Till diakonimottagningen kommer människor för samtalsstöd, både själavård och rent praktiskt stöd kring ekonomi och hjälp med kontakt med myndigheter. Diakonerna berättar att deras arbete bland annat innebär att överklaga diverse myndighetsbeslut, följa med på zip-möten hos socialkontor, ta sig an migrationsfrågor, äldreomsorgsfrågor, familjebehandlingsfrågor, bostadslöshetsfrågor och själsliga frågor.

En förändring som har skett under året som gått är att de som brukat köa till matutdelningen i Tynnereds kyrka på torsdagar numera är hänvisade till Räddningsmissionens nyöppnade butik Maträtt vid Flatås torg. Där kan den som har en låg inkomst bli kund och handla för en tredjedel av priset. Diakonerna välkomnar den nyöppnade butiken.

– Det är en annan värdighet i att själv få handla sin mat. Dels är det viktigt att faktiskt få betala en slant, men också att själv välja vad du vill ha, istället för att någon annan har plockat ihop matvaror åt dig i förväg. Men vi har fortfarande möjlighet att ordna med nödhjälp, som en kasse mat, för den som behöver akut hjälp här och nu, säger Marie-Louise.

I och med att matutdelningen avvecklades frigjordes tid till andra arbetsuppgifter för diakonerna. De har fått utrymme att planera för en ny sorts mötesplats där det ska handla mer om gemenskapen. De tänker sig träffar där man möts och lagar mat tillsammans och där de hinner ägna mer tid åt en individ än de kunnat tidigare.

Strategiskt diakonalt arbete

Något annat som Lena, Marie-Louise och Peter Belsing, diakon i Näsets församling som också är med på diakonimottagningen, har fått tid till under året som har gått, är att sätta sig ner och kartlägga de behov som finns i Tynnereds och Näsets församlingar. Syftet var dels att själva få större förståelse för grundproblematiken och kunna angripa problemen tidigare i sitt eget arbete, men också att kunna påverka samhället och myndigheter. I det strategiska arbetet har de med hjälp av enkäter kunnat se återkommande mönster i människors situationer – kunskap som de nu delar med sig av vidare. Bland annat kunde de identifiera ett strukturellt problem där många nyanlända hamnar i skuld till CSN, för att man genom Etableringsenheten blir erbjudna så kallade hemutrustningslån utan att alla inblandade förstår att det är ett lån man skriver på, eller har möjlighet att betala tillbaka det.

– Det visade sig vara ett problem som inte är unikt för vårt område, utan ett bekymmer för nyanlända i hela Sverige. Försörjningsstöd tar inte hänsyn till skulder, så människor får stora ekonomiska problem på grund av detta, säger Marie-Louise.

Diakonernas strategiska arbete har bland annat mynnat ut i en rapport som biskopen för Göteborgs stift, Susanne Rappmann, kommer att fördjupa sig i, och en nytillsatt arbetsgrupp på CSN som arbetar vidare med diakonernas rapport som grund.

Kyrkans roll i samhället

– Kyrkan har i alla tider ägnat sig åt socialt arbete eftersom grunden i att vara kyrka är tro genom handling. Genom historien har kyrkan varit ansvarig för sjukvård med mera. Just nu är vi helt enkelt ett tecken på att det inte fungerar så som vi önskar i vårt samhälle. Då är det självklart att vi som kyrka rycker ut och signalerar att människor faktiskt svälter. Vi längtar inte efter att göra detta men som kristen kan du inte välja bort det. Kyrkan ska inte vara sista utposten, sa vi diakoner för några år sen, och tycker så fortfarande. Men nu för tiden är kyrkan många gånger sista utposten. Våra gemensamma socialförsäkringssystem är fantastiska, men många faller igenom. Idag är allt individens ansvar. Du måste falla så långt innan någon går in och hjälper dig. Vi finns på vägen. Dessutom är det så att om vi skriver ett brev eller föjer med på ett myndighetsmöte, får personen ibland ett annat bemötande. Det är sorgligt men sant, säger Marie-Louise.

– Vi hänvisar självklart alltid tillbaka till socialtjänsten, men önskningar kan avslås och beslut tar tid ibland, speciellt om de måste överklagas. Mycket handlar om att vara uppmuntrande, att finnas som stöd och medmänniska i möten med myndigheter och annat. Vi har många möten med ensamstående mammor, och där handlar det framför allt om att stärka deras självkänsla. En del har skyddad identitet, många barn, sjuka barn... ja, på olika sätt tuffa livssituationer, fyller Lena i. Många gånger är det tillfälligheter som har gjort att det har blivit som det blivit. Det måste man möta med en stor ödmjukhet och insikten om att det hade kunnat vara jag.

Intervju med diakonerna Lena Andersson och Marie-Louise Marek
Text av av Helena Windt

Läs hela det senaste numret av Våga här.