Det är vardagsmorgon hos familjen Marek. Barnen ska upp. Frukosten står dukad, redo att ge kraft för en ny dag. Hösten är här och det regnar och blåser. Temperaturen har sjunkit mot nollan allt för snabbt.
I dag måste jag skynda mig till jobbet. Kyrkan behöver öppnas. Jag vet att det redan står cirka 30 personer och väntar i regnet och kylan för att få komma in. Flera av dem har stått där sedan klockan tre, fyra på morgonen. Om det inte var för deras ålder som gissas av rollatorer och kryckor, eller tröttheten hos mödrarna med barnvagn, så kunde jag trott de köade för konsertbiljetter till Håkan Hellström eller liknande. Men så är det inte.
Det är torsdag – en TynneredsTorsdag – en av våra viktiga mötesplatser i kyrkan att dela livet med varandra på: det roliga och det jobbiga, över en kopp kaffe och smörgås, dela tips och ideer, tända ett ljus för någon, samtala med diakon och här även få en matkasse.
”De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni alltid göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid” säger Jesus till sina lärjungar i Markusevangeliet 14:7. För cirka 15 år sedan tänkte jag att ”de fattiga” var människor i andra länder, inte i Sverige. Här får alla hjälp som verkligen behöver. Jag betalar ju skatt! I dag vet jag bättre. Jag har själv gjort en livsresa där fattigdomen knackade på min dörr, ivrigt för att få komma in. Det gick fort från bra ekonomi till social utförsäkring. Men jag har haft tur. Mycket tur. Och jag fick hjälp.
Min morfar växte upp i fattig-Göteborg. Lungsot härjade och bostadsbristen var
utbredd, liksom vägglössen. Hans föräldrar och syskon bodde i ett stall i förorten Hagen i Älvsborg, det var svinkallt på vintern och storebror dog. Min farfars kusiner bodde i kåkstan Masthugget. En ”etta” med två vuxna och tio barn. Sängplatser hyrdes ut i deras kökssoffa till hamnarbetare för att ha råd med hyran. Det får plats många i en kökssoffa… Berättelser om fattigdom och trångboddhet delas av många med släktingar som flyttade till städerna för att få jobb i Göteborg – en arbetarstad med förorter och kåkar i mängder på 1920-talet.
Den resa som vi i vår släkt kunnat göra med utbildning, husköp och fina jobb, ja, det
är inte bara tack vare egen förtjänst. Det är tidigare generationers Svenska kyrkan som visade vägen med allmän skolgång och sjukvård för de fattiga, diakoni och stadsmission. Det är modiga politiska beslut om socialförsäkringssystem, sjukvård, pensioner och nybyggnation av lägenheter. De såg rättvisan och samhällsvinsten i besluten. Gud, jag är så tacksam. Tack!
”De fattiga har ni alltid ibland er.” Ja, tyvärr är det så, käre Jesus, även här i Sverige i dag. Men behöver de lida så mycket? Behöver de vara sönderstressade och misstrodda? Det är som om människosynen förändrats och lösningen är hårdare krav och besluten tuffare utan att verkligheten ändrats.
Vi diakoner har mött allt för många som trillar mellan maskorna i vårt skyddsnät. Vi försöker stötta och uppmuntra. Vi kämpar med överklagningar av beslut tagna av socialtjänstens försörjningsstöd och försäkringskassa, vi startar matutdelning och klädutdelning för att lindra akut nöd och stress när pengarna inte räcker för medicinerna och mat. Vi motiverar till livsförändring, skapar arbetspraktik och försöker stärka den inre kraften som vi vet finns hos oss alla. Och vi är bra på det, riktigt bra! Men är det tillräckligt för oss alla? Nej! En god människosyn, där människors rättigheter får stå över lokala budgetar inom kommunen vore önskvärt. Strukturella lösningar för bostadsbristen är viktigt. Det är jobbigt att knö även i dag, inte bara på 1920-talet. Vi har som samhälle gjort denna resa förut och kan klara det igen. Om vi vill.
Blåsten och regnet håller i sig denna torsdagsmorgon. Jag möts ändå av leenden
och glada tillrop vid kyrkan bland de köande människorna. De är frusna och trötta.
Till slut öppnas kyrkan. Det bjuds på kaffe och samtal. Ett ordnat kaos uppstår genom kölappar och det är många som jobbar ideellt för att hinna med. Murarna mellan oss människor rivs sakta ner. Vi delar skratt och gråt. Vi kämpar och ber tillsammans. ”De fattiga har ni alltid hos er” säger Jesus. Ja, det är sant. Och nästa gång kan det vara du eller en anhörig som behöver hjälp. Varmt välkommen! (Hoppas köerna minskat eller verkligen gäller en spelning av Håkan Hellström då...)
Marie-Louise Marek, diakon i Tynnereds församling