I somras fick jag äran att sommarprata i P1. Jag valde skilsmässa som tema, ur olika synvinklar. Dels mina föräldrars separation och vad den gjorde med mig som liten flicka, samt hur jag tacklade mitt eget uppbrott senare i livet.
Skilsmässa är inget ovanligt, speciellt inte när man har passerat femtio, och inom mig hade jag lagrat berättelser, scener och bilder jag hört ifrån människor jag träffat. Eftersom jag är författare är jag något besatt av dramatik, och tyvärr är skilsmässan ett perfekt drama som kan berättas hur många gånger som helst.
Jag hade nästan på känn, att detta ämne kunde landa bra mitt i sommaren, då pressen på det perfekta sommarupplägget och ”lyckliga familjen” skjuts i höjden.
Man skall sitta många, runt middagsbordet, gärna utomhus, ha tillgång till massor av andra ungar som ens barn kan leka sig sönder och samman med till sena natten, tonvis med vänner och framför allt, en härlig ”intakt” familj att tuffa runt i landet med och kanske hälsa på andra familjer och deras studsmattor.
Det där är ju som godis för sociala medier. Upp med det bara. Vilken familj har snyggaste och mest påhittiga hemestern?!
Jag fick många mejl efter programmet. En del var vilsna, mitt i sin första sommar som skild, utan barn varannan vecka. Andra kände att de börjat läka men förundrades över att den person de en gång älskat mest i hela världen som visste allt om ens inre, nu framstod som en total främling som man bara kunde kommunicera med via mejl angående barnens månadspeng.
Skilsmässokänslor spänner över så mycket. Frihet, lättnad, hat, panik och kanske passion. För de vuxna menar jag nu. Vad barnen anbelangar, kan en separation många gånger vara något obegripligt, skrämmande och onödigt, men också, för vissa barn, en enorm lättnad.
Jag har vänner som när de själva blivit vuxna ställt sina föräldrar mot väggen och frågat sina föräldrar varför i hela friden de aldrig skiljer sig. Ofta kommer inget svar. Kanske eventuellt något irriterat muttrande om att ”det där är för sent nu.”
Jag fick också många mejl som handlade om misslyckande. Att man inte lyckats med ”projektet familj”. För det skall man tydligen skämmas.
Det tror jag vi behöver sluta med. Nu. Genast. Det är ingen lätt grej att hålla ihop. Det är ett arbete som ständigt pågår och några kanske helt enkelt inte skall leva ihop hela livet. Andra hittar rätt person från början, trivs tillsammans och kör på tills döden skiljer dom åt.
Jag tycker inte det är så dumt att föreställa sig livet som en väg. Där man får chansen att slå följe med olika människor. Under vissa sträckor. Det är en vanlig metafor, det finns säkert en miljon texter om livet som en färd, en vandring, en resa genom berg och dal. Mörker och ljus.
På min livsstig ser jag framför mig att det hänger kulörta lyktor i träden. Och vägen är (såklart) ingen tråkig raksträcka utan kringlande, backig och ibland ser man inte alltid bakom kröken. Men ljuset från lamporna kan man ändå alltid skönja och den stora poängen med vandringen går ut på just det. Att följa ljus.
Om jag vänder mig om och ser på vägen jag redan avverkat, ser jag att några lampor är släckta och andra fortsatt tända. De släckta är människor jag släppt taget om på vägen. Eller som varit tvungna att släppa min hand. Kanske har de gått bort, eller så kanske det bara tog slut, man hade inget kvar att ge varandra. Energin räckte inte till. Men under den tiden de var tända för mig då lyste de banne mig som attan. Och några lyser ännu. Min familj och mina allra äldsta vänner till exempel.
Sedan är jag ju liksom inte den enda som vandrar på livets väg. Alla har ju sina egna stigar att trampa upp. Därför måste stigen dela sig ibland. Den där kompisen, eller den där gamle pojkvännen, eller kanske till och med den man är gift med måste en dag slå in på en annan väg. Händer skall släppa taget om varandra och det kan vara jobbigt och skrämmande. Men efter ett tag när man har gått vidare själv ett tag, brukar man vara redo att byta ut ordet misslyckande mot… tacksamhet. För att man fick gå bredvid och lysa starkt för varandra. Ett tag.
Och det bästa är att bakom kröken väntar nya personer. Redo, att med stark energi slå följe med oss på vägen.
Klara Zimmergren