”När han ringer mig, min son. Då släpper jag allt. Men hade min pappa velat umgås med mig när jag var 24 år... så hade jag aldrig...! Jag hade så mycket ilska mot honom...”
Samir står längst fram i Tynnereds kyrka. Det är många åhörare i bänkarna. ”Kom längre fram!” Inbjuder han till. ”Det finns plats här.” Storm och regn river där ute och ibland är det som att kyrkan skakar till...
Inför föreläsningen kunde vi läsa: Samir Sabris personliga berättelse liknar inte någon annan. Han erkände och dömdes för mord på sin styvmamma 1986. Han var då 15 år gammal och dömdes till sluten psykiatrisk vård. Ett år senare tog han tillbaka sitt erkännande och berättade att det var hans pappa som var den verkliga mördaren. Han frisläpptes strax därefter.
I dag, många år senare, föreläser Samir Sabri för företag, skolor och organisationer inom de flesta branscher. Ämnena varierar men behandlar alla på något sätt utanförskap, segregation och vikten av att kunna kommunicera öppet.
Samir pratar gripande om hur många olika saker påverkar ens liv, ens kropp, hjärta och själ. Utanförskap, övergrepp, ensamhet, ilska, att inte bli hörd, eller sedd, att aldrig få en kram eller kärleksfull beröring. Han berättar hur han växte upp i en familj där fysisk misshandel var vanligt förekommande. Både mamma och barn blev slagna. Han flydde ut, ut till skolan, till kompisar.
”Jag blev utslängd från lektionerna. Sen väntade vi, vi väntade på att klockan skulle ringa och dom andra komma ut. Då riktade vi in oss på dom som var gladast och förstörde för dom. När dom grät, då fick jag en skön känsla...!? Men det var ju helt fel! Ingen lärare tog tag i mig och sa att det här var fel. När jag är 10 år så försvinner mamma från familjen. Jag förstår inte varför, och pappa svor efter henne. Så jag byggde upp ett hat mot henne. Men vad jag inte visste var att hon flydde för sitt liv.”
”Socialen tog oss til barnhem och familjehem, så fort man kände sig trygg så skulle man flytta igen. Än idag har jag inget riktigt hem. Jag bor hos mamma!”
Samir berättar om hur socialen placerar barnen tillbaka hos mamman, men hur pappan efter ett par år kommer och tar tillbaka sönerna. Där hemma väntar den nya styvmamman. En fin och varm människa. Han berättar om hur misshandeln börjar igen och hur pappan en dag ber honom att mörda sin styvmamma. Samir tror inte sina öron...! Aldrig! En morgon vaknar han av bråk och skrik och den fasansfulla upptäckten att pappan mördat styvmamman. Samir blir hotad att ta på sig skulden och blir dömd för brottet. Till slut erkänner han hur det ligger till, och efter ett tag blir han frisläppt.
Väl ute är det ingen som lyssnar, eller ser honom. Socialen vill placera honom hos sin pappa igen (!). Samir flyr ut i samhället. Känner sig sviken och förtvivlad. Hamnar i tung kriminalitet.
”Ingen hjäpte mig att bearbeta det jag varit med om. Ingen hörde mig. Ingen såg mig... dom släppte ut en atombomb... Jag blev kriminell och har åkt in och ut i fängelse. Jag självmedicinerade med droger. Jag känner igen mig i ungdomarna som lever i liknande situation idag... ”
När han pratar med kriminella ungdomar idag säger de ”När ni inte ville leva längre, då ställde ni er framför ett tåg. När vi vill dö, så skjuter vi varandra.”
Samir pratar engagerat om dagens ungdom och om kriminaliteten idag. Han säger ”vi vuxna måste gå och möta dem där de är!” och ”vad är föräldrarnas ansvar i det här? Vi kan peka på myndigheter, på skolan. Men vi har också ett ansvar.”
Samir återkommer till försoning, att våga ta första steget och att prata och jobba med sitt trauma. Det tar lång tid, och är svårt. Men att prata är den bästa medicinen, säger han. När han kom ut från fängelset för sista gången sa han till sin tonårsson ”nu är jag här, nu ska jag inte vara borta mer!”. Mot sin egen pappa kände han bara hat... ilska, vrede. Men så insåg han... tänk om min son tänker om MIG så som jag tänker om min far. Där började den långa resan mot att läka, förlåta och be om förlåtelse. Om försoning.
//Amanda Holmblad, kommunikatör
2023-09-21